Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
umgänget. Inga andra inhemska adelstitlar funnos än de
furstevärdigheter, som tillerkändes afkomlingarne af de under medeltiden
regerande littauiska och ryska ätterna, och som i och för sig ej
betydde så synnerligen mycket. Man plägade visserligen mottaga
rangupphöjelser af utländske monarker, men det hörde till god ton
att så litet som möjligt begagna sig däraf hemma i själfva Polen.
Aristokratien växte sålunda upp ur en skenbart demokratisk
jordmån, men i verkligheten var det ej mycket bevändt med den
menige adelns politiska själfrådighet. Dess betydelse låg egentligen
däri, att magnaterna, som framför allt gjorde sig gällande genom
sina personliga maktmedel, äfven måste spela demagoger och tala
ett republikanskt och patriotiskt tungomål, som föga öfverensstämde
med deras handlingar och syften. Den polska statsförfattningen,
sådan den visar sig under detta tidehvarf, var ej en form för ett
lefvande statsskick, utan en rustkammare af förevändningar att
begagnas af dem, som ville slippa ifrån alla besvärliga skyldigheter
mot staten. Polackarne voro ett folk af skarpt juridisk och
formalistisk anläggning, och de hade under tidernas lopp utbildat en
mängd omständliga sedvänjor och spetsfundiga konstgrepp, som
gjorde förhandlingarna vid deras offentliga möten och domstolar
mycket svårfattliga för de oinvigde. Processlystnaden stod i sitt
flor, alla möjliga förklaringar, gensagor och intyg af både
statsrättslig och privat natur togos till protokolls, och Polens
mångfaldiga arkiver äro fulla af akter, som äga stort värde för den
historiska forskningen, men sällan ledde till någon praktisk påföljd.
Den polska »regeringslösheten», som enligt det gängse adliga
ordstäfvet utgjorde villkoret för fäderneslandets bestånd, var en
systematiskt utvecklad anarki och lika omgärdad med doktriner,
formaliteter och ceremonier som tyska rikets förstelning.
Statsförfattningens anda fann sitt mest karaktäristiska uttryck i dess rikedom
på allehanda utvägar till hvad som i våra dagar kallas
»obstruktion». Därigenom kunde i nästan hvarje fall lagliga skrankor
uppdragas för alla försök att hindra maktspörsmålens fria lösning efter
vederbörande partiers och deras ledares godtycke.
Det suveräna adliga »folket» (den underdåniga massan af
lifegne betecknades med ett annat ord af simplare klang) utöfvade
sina rättigheter mindre vid riksdagarna än vid landtdagarna. Så
till vida hade republiken utseendet af en förbundsstat eller ett
statsförbund, för att nyttja moderna termer, som i sak äro båda
ungefär lika litet träffande. Officiellt talades alltid om en »union»
emellan tvenne »riken» eller »nationer»: konungariket Polen eller
»kronan» och storfurstendömet Littauen. Emellan dem båda funnos
åtskilliga olikheter i lagar och ämbetsinrättningar, men i
statsrättsligt afseende voro de föga åtskilda. Konungariket hettes bestå af
två »provinser»: Storpolen (i norr) och Lillpolen (i söder).
Hvardera provinsen framträdde dock blott svagt såsom ett helt för sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
