Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Från August kom ej heller något fredsanbud efter slaget vid
Kliszow. Han hade lika litet gifvit någon annan makt i uppdrag
att å hans vägnar underhandla om fred med Karl XII. Utan ett
sådant uppdrag kunde ingen förmå honom att nedlägga vapnen,
innan han uttömt alla medel, som syntes honom bjuda utsikter till
framgång.
Han vädjade visserligen till Frankrike såsom en af
Olivatraktatens garanter, men för att vinna dess verksamma bistånd, ej dess
medling. Och då han trodde sig märka, att Ludvig XIV:s
diplomati af harm öfver hans anslutning till kejsaren uppmuntrade hans
motståndare bland adeln, lät han utan vidare arrestera den franske
ministern i Warschau och föra honom ur landet, under det att ett
annat franskt sändebud, som från Riga var på väg till Karls
högkvarter, anhölls nära Kovno af Oginski. Genom detta
folkrättsvidriga förfarande ville August tillika ådagalägga sin uppriktiga
föresats att ej svika kejsaren och sjömakterna, oaktadt han fortsatte
kriget med sin fiende i Polen.
I Wien hyste man alltjämt misstroende mot honom. Man
betviflade hans försäkringar, att han så snart som möjligt ville sluta
fred med Karl för att odeladt få egna sina krafter åt Frankrikes
bekämpande. Efter slaget vid Kliszow voro de österrikiske
statsmännen dessutom uppbragte på honom, därför att han under flykten
låtit sitt fältkansli falla i segrarens händer. De vädrade därunder
en bakslug afsikt att inveckla äfven kejsaren i krig med Karl XII,
som med rätta måste känna sig förnärmad, då han erfor, att
kejsaren i förbundstraktaten lofvat August hjälp till skydd för hans
rättigheter äfven såsom konung af Polen mot både yttre och inre
fiender. Kejsaren ämnade säkerligen ej göra allvar af detta löfte,
så länge han kunde undvika att blottställa sig genom inblandning
i sådana för honom främmande angelägenheter. Men han kunde
befara, att den unge svenske konungen, hvars ställning till
Frankrike han ej närmare kände, skulle taga sig anledning af denna mot
honom riktade förpliktelse att, utan afseende på alla
neutralitetsförklaringar, genom Schlesien förfölja sin fiendes stridskrafter in i
Saxen eller till och med angripa de österrikiska arfländerna, där
han lätt kunde finna understöd ej blott af de förtryckte
protestanterna, utan af de åter genom franske agenter upphetsade ungrarne.
Det var framför allt denna fruktan, som gaf sig uttryck i den
kejserliga diplomatiens försök att under sken af medlingsanbud närma
sig Karl XII, medan han ännu stod kvar med sin här i Lillpolen.
Med dessa anbud hade August själf ingenting att skaffa, och de
hade i och för sig så mycket mindre betydelse, som ej heller Karl
ville inlåta sig i underhandlingar af sådan art. Men å andra sidan
röjde han ingen benägenhet att vare sig störa den tyska riksfreden
eller att öppet bryta med kejsaren, som därför med en känsla af
lättnad såg honom åter tåga inåt Polen och för säkerhets skull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
