Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
furstendömet Lybeck. Men det föreföll dock drägligare, att det gottorpska
hertigdömet skulle styras i hans namn af inhemske ämbetsmän,
som måhända kunde påverkas från Köpenhamn, än att
enkehertiginnan skulle anförtro sin myndighet åt en svensk ståthållare. Efter
mångahanda svårigheter uppgjordes saken i det hela efter
Danmarks önskan, icke minst i följd af Karl XII:s hofsamhet, som
visade sig däri, att han icke betonade de svenska maktintressena,
utan tillät sin syster att handla såsom hon själf fann för godt i
öfverensstämmelse med regeringen i Stockholm. Hertigdömets
administration öfverläts med vissa vilkor och inskränkningar åt
Kristian August, men den unge Karl Fredrik stannade under sin
moders omvårdnad i Sverige, där han uppfostrades till tronarfvinge
enligt hennes och ett småningom växande partis förhoppningar.
Danmarks trotsiga yrkanden och dess rustningar, som fortsattes
äfven efter uppgörelsen, väckte likväl så stor ängslan hos de svenske
statsmännen, att de, utan att afvakta konungens befallningar,
nedlade dryga omkostnader på försvarsanstalter i Skåne, hvarigenom
möjligheten att i tid undsätta Östersjöprovinserna blef så mycket mindre.
Motsatsen emellan konungens och de hemmavarande
ämbetsmännens uppfattningar af krigets utsikter och villkor framträdde
sålunda med allt större skärpa. Rådets flertal betraktade såsom
sin förnämsta plikt att sörja för det egentliga Sveriges försvar,
som de ansågo bäst främjas genom så kraftiga rustningar som
möjligt inom själfva landet. Enligt deras tankegång var det
konungens sak att med sin fälthär värja de »utländska» provinserna,
också naturligtvis i främsta rummet genom lokala operationer. Det
polska kriget måste då taga sig ut som ett obegripligt och onödigt
äfventyr, hvars fortsättning eller afslutning berodde helt och hållet
på envåldshärskarens godtycke. Konungen däremot såg sin
uppgift i att krossa de mäktigaste fientliga stridskrafterna, hvar helst
han kunde finna dem. Den offensiva krigföringen innebar enligt
hans åskådning och lynne det lämpligaste försvaret af Sveriges
rike såsom ett helt. De särskilda landskapens skydd, för så vidt
som de kunde skonas från krigets lidanden, tillhörde befälhafvarne
på ort och ställe med understöd af regeringen i mån af de under
olika omständigheter angelägnaste behofven. Från denna synpunkt
var för honom Skånes försvar en underordnad sak, emedan han
icke trodde på Danmarks förmåga att där företaga ett verkligen
hotande angrepp. Han ogillade därför i stränga ordalag rådets
åtgärder, när de kommo till hans kännedom flere månader efteråt.
Men samtidigt beredde han sig att uppsöka August i hans
preussiska kvarter och tillika själf intaga en sådan ställning, att de
osäkra grannmakterna, i all synnerhet Danmark, måste afstå från
sina fientliga planer.
Karl XII:s förnyade framryckning bestämdes ej af hänsyn till
de polska partiernas intressen. Det var fortfarande icke han, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
