Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äskade eden, som efter honom upprepades i samlad hänförelse af
senatens och hela riksdagens öfrige ledamöter. Hans ovänner rent
af häpnade öfver hans själsnärvaro. Den polska godmodigheten
gjorde sig åter gällande öfver stundens uppbrusning, och den polska
känsligheten för retoriska intryck dref till och med åtskillige
åhörare ända därhän, att de högt ropade, att primas åtminstone talat
likt en fäderneslandets fader. Men snart sansade de sig åter från
sin ofrivilliga försonlighetsstämning och kommo till medvetande
därom, att han gäckat deras förväntningar genom att foga menedens
skändliga förbrytelse till sin gamla syndaskuld. En ny storm
utbröt, nästan värre än den förra, och drabbade ej blott honom själf,
utan äfven dem, som stodo honom särskildt nära. Hans hofmarskalk,
vojevoden Towianski, hvars gemål ansågs ha alltför mycket ådragit
sig kardinalens gunst, hotades med handgripligheter såsom en
förstucken anhängare till svensken. Hans stol vräktes undan från
senatens estrad, och hans son, en ung officer i konungens
uppvaktning, hånades högljudt för sin misstänkta börd och nödgades maka
sig längre bort från tronen. Kardinalen drog sig tillbaka, än mer
förbittrad i sitt hjärta öfver den smälek han utstått, men afstod
ingalunda från allt hopp att ånyo häfda sin maktställning.
Han fick en välkommen hjälp af de allierades ministrar, som
trots alla gensägelser hade tagit sig friheten att strax efter dessa
scener infinna sig vid riksdagen och ställa konungen personligen
till svars under nästan framtvungna samtal. Augusts förmenta
fredsbenägenhet hade råkat i en sällsam belysning genom det sätt, hvarpå
hans sändebud uppträdde hos sjömakterna, och genom de polska
adelsskarornas upprepade, ehuru af svenskarne lätt nog tillbakavisade
försök att undsätta de innestängde saxarne i Thorn, medan riksdagen
ännu pågick. Det var tydligt, att Augusts uppviglingar afsågo att
påskynda brytningen mellan republiken och Sverige. För att hålla
till godo med de allierades medling fordrade han, att de skulle i
förening med Danmark och Preussen utöfva en stark påtryckning
på Sverige och äfven förhjälpa tsaren till en hederlig fred. Sådana
kraf åsyftade icke fredsmäkling, utan förbund mot Sverige. Den
saxiska diplomatien lät till och med förstå, att om konungen ej finge
sin vilja fram, skulle han återkalla sina hjälptrupper från det
franska kriget, och att ingen lättare än han kunde påskynda det hotande
ungerska upprorets utbrott. Å andra sidan hade Karl XII, på den
kejserlige ministerns uttryckliga förfrågan, skriftligen förklarat, att
han i det längsta ville afstå från att intränga i Saxen, medan han
ännu såge någon annan utväg öppen att bekämpa sin fiende. För
de allierade, som började misstänka August för att vilja ställa sig
in hos Frankrike, när han icke kunde rubba deras goda förhållande
till Sverige, var det alltså angeläget att hålla honom och polackarne
tillbaka från sådana ytterligheter, som kunde förlänga och förstärka
hans motstånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
