Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med detta ryggstöd fick kardinalen åter tillfälle att göra sig
hörd inför riksdagen, som ej vågade åsamka republiken ny fiendskap
oaktadt den fortfarande upphetsningen mot Sverige. August måste
jämka på sina yrkanden och åtnöja sig med utsikten att med
ständernas bifall under vissa förutsättningar arbeta för sina planer. Den
ryska alliansen antogs icke omedelbart, de saxiska truppernas
förening med den polska hären genomfördes ej med ens, och
krigsförklaringen mot Sverige å republikens vägnar uppsköts ännu så
länge. Men riksdagsbesluten voro ändå i det hela till Augusts
förmån. Kronfältherren Lubomirski, som efter mycket vacklande åter
slutit sig till honom, bidrog verksamt att hålla ständernas krigsifver
vid lif. Det beslöts, att så väl kronans som Littauens stående här
skulle ökas ända till sammanlagdt 48,000 man. Till dess underhåll
beviljades dryga skatter. Konungen af Sverige skulle förunnas sex
veckors betänketid för att tillkännagifva, om han ville ha krig eller
fred. Inom samma tid skulle Sapieherna personligen ansöka hos
konungen om nåd, i hvilket fall de kunde hoppas att återfå någon
del af sina gods; hvarom ej, gjorde de sig förfallne till strängaste
straff. Detronisationsfrågan finge aldrig ens bringas på tal. Om
konung Karl afböjde den fred, som nu för sista gången erbjöds
honom, ägde konung August att afsluta förbund med hvilka makter
han ville.
Till gengäld utfärdade konungen ett säkerhetsdiplom, i kraft
hvaraf han förpliktade sig att för framtiden noga iakttaga republikens
lagar, privilegier och fredstraktater, att aflägsna sina saxiska
trupper, visserligen icke genast, men efter krigets afslutning, att icke
olofvandes afsluta några förbund eller i hemlighet underhandla med
Sverige. Dessa förpliktelser kunde icke synnerligen tygla hans
krigslust, då han redan erhållit tillstånd att, om Karl ej antoge freden,
ingå förbund med främmande makter, och då det stod i hans eget
skön att bestämma öfver krigets afslutning.
Riksdagen själf formulerade nämligen inga fredsvillkor. Det
uppdrogs åt primas i samråd med fredskommissarierna, hvilkas i
Marienburg erhållna fullmakter stadfästes i Lublin. Efter riksdagen
konfererade kardinalen därom äfven med konungen i Warschau. De
syntes inbördes försonade, och deras mål för ögonblicket var också
detsamma: att förebygga en fredlig uppgörelse med Karl XII. Men
deras syften skilde sig åt i fråga om brytningens följder. August
litade på de stridskrafter, som han sammandrog för att undsätta
Thorn, och på den väntade moskovitiska hjälpen. Kardinalen
afbidade ett gynnsamt tillfälle att utkräfva sin hämnd för nederlaget i
Lublin. Han ville se, hur det artade sig med den konfederation,
som Leszczynski lyckats bilda bland Storpolens adel under starosten
Bronisz såsom marskalk, samma dag då riksdagen afslöts. Denna
konfederation betydde en protest mot majoritetens egenmäktiga
förfarande att utesluta de storpolska ombuden, men var icke uttryckligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
