Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riktad mot konung August, hvars majestät man ville vörda och med
lif och blod försvara, dock med förbehåll, att han själf noga
iakttoge sin försäkran till republiken. Det kom nu därpå an, hvad de
konfedererade skulle företaga, och huru stort anhang de skulle vinna,
när fredsförhandlingarna, såsom det kunde förutses, ånyo ginge
öfver ända.
Till en början gjordes det ett försök af samma art som förut.
Utan närmare angifvande af några fredsvillkor uppfordrades Karl
XII att utnämna kommissarier till underhandling på grund af
Lublinriksdagens enhälliga beslut. Det betonades, att de vidtagna
rustningsåtgärderna afsåge endast försvar, icke anfall, och att konung August
förpliktat sig än en gång att iakttaga republikens lagar och
traktater. Emellertid ansåg kardinalen klokt att i sitt eget bref, som
beledsagade kommissariernas skrifvelse härom, och som han
formulerade såsom ett svar på Karls eget sista bref före riksdagen,
omnämna partistormarna under ständernas öfverläggningar och sina
personliga vedermödor, därför att hans fredsvänliga sinnelag emot
konungen misstyddes, ehuru han tillika påstod, att oron blifvit
stillad genom hans uppträdande i Lublin. Det föreföll, som om han på
detta sätt ville, hvad honom själf angick, bana vägen för ett nytt
närmande till konungen, äfven om kommissariernas förslag afböjdes.
Var det meningen att utan komprometterande egna anbud förmå
Karl XII själf till en afgjord brytning, så förstod han äfven denna
gång att undvika snaran. I sitt svar till kardinalen åberopade han
dennes skildring af riksdagstumulten, hvarom äfven underrättelser
framträngt till det svenska högkvarteret, såsom skäl för sin misstro
till de ifrågasatta förhandlingarnas framgång, i synnerhet som ingen
säkerhet bjödes för framtiden. I Pipers medföljande skrifvelse till
kommissarierna påpekades, att Augusts förnyade konungaförsäkran
icke ensamt för sig kunde innebära en tillräcklig garanti, än mindre
en tillbörlig upprättelse för Sveriges lidna skada. Enär
riksdagsbesluten tillkommit under den uppenbart svenskfientlige och med
tsaren förbundne Wisniowieckis ledning och voro riktade uttryckligen
mot svenskarnes vänner, kunde inga svenske fredskommissarier
utnämnas, innan de polske åtminstone skriftligen tillkännagifvit hvad
de hade att föreslå till åstadkommande af en varaktig uppgörelse å
republikens vägnar.
Hur mycket allvar det var med de polska fredsförslagen, visade
sig bäst däraf, att angreppen mot de svenska trupperna hela tiden
fortsattes. Visserligen blef det just ingenting af de stora
rustningarna, som beslötos vid riksdagen; den polska adeln hade icke lust
att betala skatter för uppsättning af nye soldater, och lämplige
rekryter kunde ej heller så snart anskaffas. Men Lubomirski med
återstoden af sin kronhär och Wisniowiecki med nya littauiska skaror
ådagalade, oaktadt inbördes afund om öfverbefälet och klen
manstukt bland krigarne, stor ifver att på sitt vis bistå saxarne under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
