Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som möjligt undvika att emot något af de polska partierna åtaga
sig sådana förpliktelser, som kunde inverka hämmande och
splittrande på hans krigsrörelser. Ej heller nu gick han längre än till
ett ingripande, som öfverensstämde med den militära ställningens
kraf. Det var emellertid just de ifrige fredsvännerna Piper och
Hermelin, som öfvertalat honom att, äfven med penningar,
uppmuntra den begynnande storpolska konfederationen. För dem tedde
sig denna inblandning i republikens inre förvecklingar såsom ett
hoppgifvande uppslag till nya diplomatiska förhandlingar. Det låg
liksom i den polska luften, att också främmande statsmän, som
saknade sinne för krigets hårda verkligheter, läto hänföra sig af den
lockande utsikten till en fredlig uppgörelse genom idel politiska
kombinationer och demonstrationer. De konfedererade själfve gjorde sitt
bästa att underhålla denna tro. Medan vapnens utslag ännu syntes
tvifvelsamt, plägade de underhandlingar genom bref och deputationer
åt alla möjliga håll. De rättfärdigade sitt förehafvande inför sina
adlige bröder i olika vojevodskap, inför kronfältherren och primas,
inför konung August själf, som besvarade deras försäkran, att de
ville försvara både kronans majestät och republikens frihet, med att
afskudda sig allt eget ansvar för deras ombuds utvisning från
riksdagen i Lublin. Men därjämte stodo de i liflig förbindelse med Jakob
Sobieski, som från sin säkra tillflyktsort inom kejserligt område
oroligt afbidade ett gynnsamt tillfälle att ånyo uppträda såsom polsk
tronkandidat. Huru de konfedererades hållning vidare månde
utveckla sig, berodde helt och hållet af sakernas vändning på
krigsskådeplatsen.
Det var en stor framgång för Karl XII, att han genom
Stenbocks djärfva och skickliga uppträdande lyckats försäkra sig om
herraväldet öfver Danzig och därmed äfven öfver ohindrad
förbindelse emellan sitt läger vid Thorn och Sverige. Danzig stod i ett
mycket löst beroende af polska republiken, åtnjöt större själfstyrelse
och politisk handlingsfrihet än någon af de tyska riksstäderna vid
denna tid och var genom sin rikedom och vidsträckta handel den
förnämsta af alla Östersjöhamnar. Det var en gammal fruktan hos
alla grannstater, att Sverige genom dess besittning skulle afrunda
sitt Östersjövälde, och äfven sjömakterna, i synnerhet Nederländerna,
måste nu liksom förut med ovilja se svenska tullkamrar upprättas
vid Weichselmynningen till förfång för deras samfärdsel med den
polska spannmålsmarknaden. Något dylikt ingick emellertid ej i
Karl XII:s planer, som härutinnan, liksom i så mycket annat, vida
skilde sig från hans farfaders. Hans enda syfte var militäriskt,
afsåg blott fiendens oskadliggörande under det pågående kriget, och
därför behöfde han ej för denna frågas skull råka i konflikt med
sina bundsförvanter. För honom gällde det att bemäktiga sig
Weichsellinjen, som lemnade säkert tillträde till den polska
krigsskådeplatsen och afstängde fiendens samverkan med Preussen och Danmark.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
