Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det goda förhållandet emellan Sverige och de makter, som voro
mest intresserade i Östersjöhandelns frihet, rubbades ej heller däraf,
att de allierades sändebud i Warschau än en gång inblandade sig i
de polska fredsförhandlingarna. De hade på Augusts anmodan
föreslagit, att Thorn skulle lemnas i fred af svenskarne, sedan den
saxiska garnisonen fått fritt aftåga därifrån mot löfte att under den
närmaste tiden icke tjänstgöra emot dem. Detta förslag afböjdes
naturligtvis af Karl XII, som däri ej kunde se någonting annat än
ett försök att undgå en verklig kapitulation. Därefter förordade
diplomaterna de anbud, som ändtligen framställdes å republikens
vägnar, ehuru de icke kunde utlofva sina regeringars garanti för
villkorens verkställighet, utan blott för deras upptagande i traktaten,
hvilket i och för sig ej kunde ådraga dem något besvärligt ansvar.
De polska anbuden inneburo ingen säkerhet emot ett nytt
fredsbrott, än mindre någon upprättelse för den skada, som Sverige lidit
genom anfallet, utan blott nya sväfvande löften. Sedan det
uttryckligen betonats, att konung August och republiken förnyat sina
inbördes förpliktelser, försäkrades det, att Olivatraktaten framdeles skulle
noggrannt iakttagas, att de saxiska hjälptrupperna skulle utrymma
republikens område, dock först efter det nya fördragets afslutning,
att konungen af Polen icke skulle ingå förbund med främmande
makter utan republikens samtycke, och att de redan ingångna
förbundsfördragen skulle förklaras ogiltiga i hvad på Polen ankom, att
konungen af Polen och hans efterträdare icke skulle låta sina egna
eller främmande trupper intränga i Sveriges provinser, ej heller
med vapenmakt eller subsidier understödja Sveriges fiender, att
ingen polsk undersåte skulle utan republikens vetskap inblanda sig i
dylika företag vid äfventyr af godskonfiskation och andra straff, och
att slutligen republikens ständer skulle till fredens och lagarnas
upprätthållande förena sig emot den, som kränkte dessa
fördragsvillkor.
Enär en sådan traktat med polska republiken ej i minsta mån
förpliktade kurfursten af Saxen till fred med Sverige och dessutom
öppnade åtskilliga utvägar till krigets fortsättning äfven för
konungen af Polen, om han blott kunde förskaffa sig republikens
samtycke till sina diplomatiska förhandlingar med andra makter, så
kunde Karl XII dess mindre erkänna sig hafva mottagit den garanti,
som han så ofta hade påyrkat. Efter halfannan veckas uppskof
afgaf han sitt svar (1 september) genom Piper till den polska
fredskommissionens ordförande Morsztyn. Däri framhölls, att grundvalen
för den erbjudna säkerheten icke bestod i någonting annat än
konung Augusts förnyade ed till republiken, som knappast framdeles
bättre än förut kunde tillhålla honom att uppfylla sina förpliktelser,
så framt hans makt att göra skada icke väsentligen inskränktes.
Lublinriksdagen, i hvars namn fördragsvillkoren framställdes, hade
dessutom blott varit ett partimöte, hvars beslut voro riktade mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
