Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flandriska krigsskådeplatsen, hade fransmännen så väl i Tyskland som
i Italien vunnit betydande framgångar. Hertigen af Vendome trängde
österrikarne tillbaka bortom Adigelinjen och beredde sig att i Tyrolen
förena sig med marskalk Villars och kurfursten af Bäjern. Denna
plan omintetgjordes dock af en bonderesning, som tvang den
fransk-bäjerska hären att utrymma Tyrolen. Emellertid var kejsarens
ställning högst brydsam. Hans finanser voro i grund förstörda,
vid hofvet rådde ett oändligt partisplit, och endast med stor möda
lyckades Eugene af Savojen införa sådana reformer i den förfallna
härförvaltningen, att rustningar kunde vidtagas till afvärjande af
fiendens väntade angrepp emot själfva Wien. Till råga på olyckorna
utbröt ändtligen det fruktade upproret i Ungern, som stod i
närmaste sammanhang med förvecklingarna i det angränsande Polen.
I flere år hade Wienregeringens skatteutpressningar och
religiösa omvändelsenit framkallat en stark jäsning bland den
magyariska allmogen, som tyckte sig ha kommit under ett värre ok än
storturkens. Adeln hade dock i allmänhet, trots de kejserliga
författningskränkningarna, förhållit sig stilla af brist på en lämplig
ledare. För säkerhets skull hade kejsaren fängslat den unge Frans
Rakoczy, en ättling af den berömda transsilvanska fursteätt, som
spelat en så märklig roll i trettioåriga kriget och Karl X Gustafs
fejder, och styfson till Emerik Tökölyi, som i förbund med turkarne
ledt det senaste ungerska upproret och ännu lefde såsom flykting
under sultanens skydd. Äfven sedan Rakoczy 1701 lyckats rymma
till Polen, vågade han ej trots franska förespeglingar förrän i början
af sommaren 1703 ställa sig i spetsen för en ny resning. Då
syntes det österrikiska husets makt så försvagad, att han återvände
till sitt fädernesland och med ett braskande manifest kallade sina
anhängare till vapen mot förtrycket. En stor del af adeln tog hans
parti, och hans skaror växte så mycket hastigare, som de kejserliga
trupperna för det mesta voro upptagna på annat håll. Han hade
en väl fylld krigskassa, som förstärktes genom franska subsidier.
Dessa medel kommo honom till handa genom polske magnater, som
för sina särskilda syften ville ställa sig in hos Ludvig XIV och
utvidga fältet för sina politiska intriger och äfventyr. Så väl kardinal
Radziejowski som underfältherren Sieniawski voro djupt inblandade i
Rakoczys planer, och åtskillige polske herrar deltogo äfven
personligen i hans krigsföretag. Det var liksom en täflan emellan de olika
polska partierna att icke släppa ens detta bländverk ur sikte till
motståndarnes förmån.
Det är icke utredt, huruvida konung August själf redan vid
denna tid hade någonting att skaffa med Rakoczy. Det var
emellertid förklarligt, att hans polske anhängares uppträdande skulle väcka
misstankar äfven emot honom i Europa, där den ungerska resningen
framför allt betraktades såsom en fransk diversion under ett
synnerligen kritiskt skede af det stora kriget. För sjömakterna, som själfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
