Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
formulerats i polska republikens namn på Augusts anstiftan. Liksom
förut innebar hans afböjande svar ej en krigsförklaring mot
republiken, åt hvilken han öfverlämnade att antingen själf öppet bryta
med Sverige eller framställa andra och antagligare villkor. Men i
alla händelser stod hans beslut fast att fullfölja sina militära planer
mot saxarne. De politiska konjunkturerna gynnade hans afsikt att
på egen hand reda sig med sin fiende, så litet han än själf lät
bestämma sig af politiska hänsyn. Att hans orubblighet i de
polsk-saxiska angelägenheterna icke inverkat ofördelaktigt på hans
förhållande till andra makter, bevisas bäst däraf, att hans sändebud i Haag
just vid denna tid lyckats afsluta tvenne betydelsefulla
förbundstraktater, med Preussen (slutet af juli) och med sjömakterna (början af
augusti).
Konung Fredrik af Preussen hade omsider funnit det klokast
att närmare ansluta sig till Sverige, hvars krigsmakt intog en så
aktningsbjudande ställning invid hans rikes gränser. De båda
konungarne garanterade hvarandra i allmänna ordalag sina
besittningar och rättigheter och förpliktade sig att icke bistå hvarandras
fiender. Den preussiska konungavärdigheten erkändes af Sverige.
Till gengäld åtog sig Preussen i särskilda tilläggsartiklar några
uttryckliga förpliktelser, som efter omständigheterna kunde leda till
en närmare samverkan. Först och främst betonades i
öfverensstämmelse med äldre traditioner de båda makternas evangeliska
solidaritet. I förening med Sverige skulle Preussen vid blifvande
förhandlingar bereda tryggad religionsfrihet åt de evangeliska
församlingarna i Polen och Littauen, äfvensom för den hjälp, som
framdeles kunde lemnas kejsaren, hos honom utverka en mildare
behandling af hans evangeliske undersåtar. Emot Polen begärde konung
Karl ingen preussisk hjälp, enär han förklarade sig »intet högre
önska än att kunna hålla en oförkränkt vänskap med polska republiken,
eftersom han allenast ville förfölja den fiende, som angripit honom,
i syfte att skaffa sig en tillbörlig upprättelse med säkerhet för
framtiden». Men om polska republiken det oaktadt själf förklarade
Sverige krig, så skulle konungen af Preussen icke skicka republiken
några hjälptrupper, enär hans traktatmässiga skyldighet i detta
afseende endast kunde anses gälla för ett polskt försvarskrig. Om
republiken för den skull angrepe konungen af Preussen, ägde han
att påräkna bistånd af Sverige, som icke skulle sluta fred, innan han
fått nöjaktig upprättelse af Polen. Slutligen lofvade Preussen att
upprätthålla hertigens af Holstein rättigheter i kraft af fördragen i
Altona och Traventhal.
För Karl XII utgjorde detta förbund en viss garanti mot de
saxiska försöken att indraga Preussen och Danmark i en
svenskfientlig koalition, men han var icke benägen att begagna sig däraf
för mera vidtutseende planer. Fredrik I däremot betraktade det
såsom ett uppslag till ett gemensamt ingripande i Polen, där han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
