Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hoppades att med svenskt understöd vinna sin efterlängtade
territoriella utvidgning. En lämplig förevändning därtill kunde han lätt
få, om republiken invecklades i formligt krigstillstånd med Sverige.
För så vidt som Karl XII icke ville medverka till Preussens
förstärkning på Polens bekostnad, var det därför af vikt för honom
att i det längsta undvika att erkänna sig vara i krig med republiken
såsom sådan.
Sveriges traktat med sjömakterna var egentligen en förlängning
af det förut ingångna förbundet. Dess betydelse låg däri, att Sverige
än en gång offentligen godkände den politik, som förfäktades af den
stora alliansen mot Frankrike, och att dess bundsförvanter å sin
sida lemnade konungen fria hjänder i kampen emot hans fiender i
östra Europa. Han lofvade sjömakterna 10,000 man hjälptrupper,
som skulle underhållas på deras bekostnad, men detta löfte behöfde
han ej infria, förrän han tillkämpat sig fred på sitt eget håll.
Kunde hjälptrupperna lemnas förr (hvilket berodde på konungens
egen ompröfning), så skulle sjömakterna äfven gifva dem
sedvanlig sold. Mer än denna sväfvande utsikt till en tämligen begränsad
svensk undsättning betydde det för sjömakterna, att alla gängse
rykten om en svensk diversion till Frankrikes förmån med ens
offentligen vederlades. De vankelmodige tyske småfurstarne kunde
då så mycket lättare fasthållas på de allierades sida.
I Polen gjorde dessa diplomatiska tilldragelser ett djupt intryck,
som bidrog att öka farhågorna för de svenska vapnen. Både
Augusts anhängare och hans motståndare insågo numera, att han
stod isolerad i Europa, och Preussens närmande till Sverige utan
hinder från sjömakterna tycktes antyda, att polska republiken genom
sin konungs förvållande hotades på allvar af den ständigt
misstänkte grannen och förre vasallen, som antogs därvid kunna räkna
på svenskt understöd.
Intrycket förstärktes genom de militäriska kraftåtgärder, som
nu följde slag i slag, och som gjorde svenskarne obetingadt till
herrar öfver Polens vestra gränsområden emellan den nya
preussiska monarkiens båda hufvuddelar. Om konung Karl ville ställa
sin bundsförvant tillfreds på republikens bekostnad, kunde
polackarne däremot omöjligen resa något verksamt hinder.
I slutet af augusti anlände Stenbock till lägret utanför Thorn
med 4,000 man förstärkningstrupper och ett betydligt
belägringsartilleri, som framför allt kom väl till pass för att påskynda
fästningens fall. Blockaden, som varat flera månader, kunde nu utbytas
mot formligt angrepp efter alla konstens regler. Innan Thorns
beskjutning på allvar börjat, hade emellertid Rehnskölds
underbefälhafvare Mardefelt (7 sept.) skrämt borgerskapet i Posen att öppna
stadens portar. Därigenom hade svenskarne vunnit den viktigaste
fasta ställningen vid Warthefloden, hvarifrån Storpolen lätt kunde
hållas i styr och tillika förbindelsen med konungens här skyddas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
