Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Borgerskapet måste erlägga en krigskontribution, men för öfrigt visade
segraren sig nådig mot både militärer och civile, som till och med
rikligen förplägades med färsk proviant från det kungliga lägret.
Dessa krigshändelser verkade i sin fortgång ett fullkomligt
omslag bland den polska adeln. De konfedererade, som förgäfves
sökt beveka Rehnsköld att befria deras gods från pålagor till hans
truppers underhåll, funno efter Posens ockupation, att de måste
bestämdt ansluta sig till den svenske konungen, såvida de skulle
kunna räkna på hans skonsamhet för framtiden. Kardinal-primas
insåg omsider, att han ej längre kunde bevara sin neutralitet, och
började därför, om än med sin vanliga försiktighet, att närma sig
konfederationen. Äfven de partier, som förut hållit sig till August,
sönderföllo mer och mer. Flere regementen af kronhären gingo öfver
till konfederationens egentlige ledare, Stanislaw Leszczynski. Han
lyckades äfven förmå Wisniowiecki att med sina skaror draga sig
tillbaka till Littauen, och detta storfältherrens exempel följdes af
flere magnater, som i allt annat voro oense med honom. August
såg sig inom kort så godt som öfvergifven af hela det väpnade
ridderskapet, oaktadt han, för att blidka den republikanska
misstänksamheten, låtit sina återstående saxiska trupper aftåga till rikets
utkanter omkring Krakau.
Den storpolska konfederationen trodde sig redan intaga en
tillräckligt stark maktställning för att på diplomatisk väg kunna
återskänka republiken fred och själfstyrelse inom dess egna gränser.
Dessa förhoppningar uppmuntrades af det tillmötesgående, som de
rönte hos statsmännen i konung Karls läger. Piper och Hermelin
voro nästan lika öfvertygade som de polske herrarne om de
välmenta underhandlingarnas afgörande betydelse. Medan ännu Thorn
bombarderades, hade de förmått konungen att utfärda universaler
till alla polska vojevodskap, som sålunda högtidligen underrättades,
att han betraktade de konfedererade såsom sina och fredens vänner.
Denna allmänt hållna förklaring, som icke förpliktade till någonting,
väckte så stort bifall, att adeln i det ena landskapet efter det andra
skyndade att kungöra sin anslutning till konfederationen. Dess
ledare affärdade sändebud till konungen och uppfordrade honom att
med det snaraste tillkännagifva sina fredsvillkor, men rådde honom
tillika att gifva dem en sådan formulering, att Augusts afböjande
svar icke kunde förfelas. De lofvade att i sådant fall öppet påyrka
hans detronisation, som de af hänsyn till adelns lojala fördomar
icke vågade omedelbart göra till sitt program, ehuru de ansågo dess
genomdrifvande oundgängligt för republikens bästa.
Karl XII gaf icke vika för dessa förespeglingar, utan förklarade,
att han fortfarande ämnade afbida bestämda fredsförslag från polsk
sida och sedan fatta sitt beslut allt efter de garantier, som kunde
bjudas i republikens namn för villkorens verkställighet. På sina
rådgifvares föreställningar lät han dock jämka med sig därhän, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
