Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vande lapparne. Deremot längst bort i Finland, hvarest allt sedan herr
Tyr-gilfi Knutssons dagar Viborgs föste värnade det svenska väldet, fick nyodlaren
verka icke allenast med yxa och årder. Med vapen i band måste ban skydda
tegarna och det nybildade kristna samhället mot ständiga anfall öster ifrån.
Tid efter annan beböfde man vidtaga utomordentliga åtgärder för att injaga
skräck hos de barbariska grannarne. Ingrer och kareler, berättar konung
Magnus i en skrifvelse till påfven, hvilka nyligen blifvit vunna för
kristendomen, måste från ryssames sida utstå de grymmaste förföljelser, somliga
halshuggas, andra hängas i träd, andra kastas för vilda hundar, hvadan de
qvarlefvande af rädsla återgått till sina gamla hedna villfarelser. Han anhöll
derfor, att den helige fadern ville låta predika ett korståg mot ryssarne
samt deijemte för fyra år belägga alla kyrkliga inkomster i Sverige och
Norge med en skatt, af hvilken hälften skulle af konungen få användas för
kriget mot de otrogne, demens VI godkände konungens framställning.
Fyraårstionden beviljades, att utgå under åren 1352—1356, och ett korståg
mot ryssarne predikades genom bullor af den 15 mars 1351; en hvar som
drog i härnad mot ryssarne skulle åtnjuta samma förmåner som de, hvilka
drogo till det heliga landet att kämpa för dess återvinnande. Man synes
vid denna tid hafva velat företaga afgörande steg mot ryssarne, och det
tyckes, som om konung Magnus i detta afseende trädt i samverkan med andra
makter, ty samma dag beviljas konung Kasimir i Polen hälften af enahanda
fyraårstionde, som skulle insamlas inom det polska riket, till hjelp i fejden
mot ryssar, litauer och tatarer.
Konung Magnus afbidade icke påfvens svar. Han var en trogen son
af kyrkan så till vida som han satte högt värde på den yttre fromhetens
verk och på de andliga förmåner, som den påfiiga kurian kunde bevilja dem
hon ville väl. Det är möjligt, att de förhäijningar som den stora döden
anstalt i hans riken gjort honom särskildt ifrig att företaga något, hvarigenom
han trodde Guds vrede kunna afvändas, ty alla delade helt visst icke Visby
borgares åsigt, att farsoten uppkommit deraf, att några ogerningsmän förgiftat
brunnarna. Allt nog, konung Magnus begaf sig om hösten 1350 öfver
Östersjön med de trupper han kunnat samla.
Men för att göra detta just nu kräfdes onekligen en fast öfver tygelse,
att företaget skulle medföra andliga förmåner. Ty svårigheterna voro
synnerligen stora. Till en härfärd inom främmande land kunde konungen
genom uppbåd kalla hvarken frälsemän eller bondehär, utan måste deltagandet
vara frivilligt. Under vanliga förhållanden hade väl lusten kunnat vara
allmän att genom en äfventyrlig och hedrande härfärd vinna himmelska skatter,
men nu hade den härjande farsoten i hög grad minskat antalet af dem som
kunde föra vapen och som, sedan döden ryckt bort deras närmaste, kunde
göra sig lediga till ett korståg. Äfven om man kunde påräkna sora
deltagare några svenska stormän, som drefvos dertill af sin fromhet, t. ex.
rid-darne herrar Israel Birgersson, Lars Karlsson (sparre), Magnus Gislesson
(sparre), väpname Bengt Algotsson (lejon) och Sune Håkansson (sedan måg till
GoOglC
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
