Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sålunda finna vi henne verksam för att genom lån skaffa konung Magnus
okad penningtillgång, »på grund af den i Sverige, Norge och Skåne för
tillfallet tvingande nöden och för de farliga krig hvilka nu ständigt pågå och
som äfven med sannolikhet väntas för den närmaste tiden»; förmodligen menas,
åtminstone i främsta rummet, kriget mot ryssarae. En herredag var utlyst till
Jönköping 1351, hvarest de rådsherrar och andra ädlingar, som hade infunnit
sig, mötte den påflige legaten Jean de Guilbert i den kammare, som drottning
Blanche bebodde i stadens gråbrödrakloster, och uppgjorde med honom, att
han skulle till dem som lån öfverlemna allt hvad han insamlade för
påfve-stolens räkning. En del deraf skulle återbetalas till ett handelshus i Brtigge
före nästa midsommar, återstoden på hösten. Af ordalagén i lånehandlingen
kunde man sluta, att samtliga de deri omnämda personerna varit
hufvud-parter och icke allenast borgensmän; det heter nämligen, att lånet gjordes
af drottningen för att bevara rikena Sverige och Norge samt alla hennes gods
och panter, af biskopame till värn och skydd för deras kyrkor och dessaa
gods, af riksråden och de öfriga ädlingarne till försvar för rikena och deras
egna gods. Af andra bref synes det dock, att den påfliga räntekammaren
allenast i det fall, att konungen icke betalade, ämnade hålla sig till de öfrige.
Efter lånefördraget i Jönköping uppmanades de biskopar och rådsherrar,
som icke varit närvarande, att underkasta sig samma förbindelser som
löftes-männen. Biskoparne gjorde det, men de verldsliga rådsherrarne vägrade. Med
insamlandet gick det temligen långsamt, så att när konung Magnus, vid ett
sammanträde i Kalmar slottskapell den 12 juli 1351, godkände fördraget, kunde
han icke qvittera större belopp än 12 000 mark svenska penningar. Den slutliga
lånesumman, innefattande insamlingen så väl i Sverige som i Norge, gick upp
till något mer än 22 000 mark1. I de sista handlingarna rörande detta lån
upptages summan till något mer än 25 000 mark, utan att det angifves,
hvar-ifrån tillägget kommit. Måhända var det en tillökning som straff för den
mycket fördröjda inbetalningen.
Till dennas verkställande fans det icke mycket goda utsigter.
Visserligen hade man att som inkomst beräkna den konung Magnus tillerkända hälften
af fyraårstionden för åren 1352—1356, men å andra sidan voro
afbrännin-garna stora. Utom alla löpande utgifter, hvilka vi icke kunna beräkna,
fore-komma några poster som nämnas i urkunderna. Sommarn 1352 lät konung
Magnus utlösa sina kronor hvilka voro lemnade till Ltibeck som säkerhet för
ett lån; litet senare förbinder han sig att under loppet af de närmaste åren
utbetala till främmande furstar, xför att vinna dem för sina syften och sin
tjenst, betydliga summor, som flere gånger öfverstego det från påfven lånade
beloppet.
Den helige fadern behandlade sin gäldenär med en underbar mildhet,
hvilken tydligt visar, att konung Magnus måtte hafva stått ganska väl hos
1 Med beräkning af silfrets olika värde förr och na kan denna summa anses uppgå (ill in*
emot halfannan million kronor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
