Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom. Forst i oktober 1355 dömes konung Magnus att inom en månad
efter domens delgifvande inbetala sin skuld, men ännu något senare, i februari
1356, skriiver Innocentius VI helt vänligt till honom och hans gemål. »Om
du, käraste son, heter det i brefvet till konungen, besinnade de dryga
utgifter och mångahanda trångmål, af hvilka din moder, den romerska kyrkan,
ständigt tryckes, hvilka varit för länge och for vida kända för att du skulle
vara okunnig om dem, tro vi för visso och tvifla icke det minsta, att du af din
kärlek till kyrkan skulle drifvas till medlidande, så att du icke allenast
betalade hvad du är skyldig, utan ock gåfve en riklig hjelp af din egen
förmögenhet. Men efter som antingen mångfalden af dina göromål, genom hvilka
du förströs, eller ditt lands afekilda läge hindrat dig att noga gifva akt på
kyrkans nöd och betryck, vilja vi för din höghet i korthet lemna dig en
skildring deraf.» Han beder att lånet må utan dröjsmål inbetalas, »så att vi
må hos dig finna den barnsliga kärlek och medlidsamhet som vi hoppas och
så att vi icke behöfva använda andra medel». Redan i följande månad fingo
tre tyska andlige i uppdrag att fordra lånets utbetalning inom fyra månader
efter påminnelse eller ock bannlysa konungen och hans medgäldenärer.
Påminnelsen framfördes icke med synnerlig skyndsamhet, ty forst i maj 1358
underrättas erkebiskopen af Lund, en af löftesmännen, att bannlysningen
hotar honom. Den 30 maj samma år anmodas 21 nordiska erkebiskopar och
biskopar att i sina kyrkor, under klockors klang samt under påtändande och
utsläckande af ljus, förkunna bannlysningen öfver konung Magnus, hvilket
straff drabbade äfven hans medlöftesmän.
Vid den tiden hade vigtiga förändringar timat i landet, hvilka det
återstår oss att lära känna, innan vi se slutet af det stora skuldfordringsmålet.
Påfvens mildhet mot den svenske konungen är så mycket märkligare som
han verkligen sjelf befann sig i stor penningförlägenhet. Hans inkomster
gingo icke fullt upp mot haus utgifter, hvilka voro af vexlande slag och i
allmänhet ganska dryga. Så till exempel uppgingo påfvens utgifter för år
till hans kök till två tredjedelar af den skuldsumma som i åratal tryckte
Sverige och vållade, att dess konung och landets förnämste så väl bland
andlige som verldslige till en tid belädes med kyrkans bann. «
Under denna period infördes den 22 februari 1354 i Sverige ett nytt
mynt, enligt uppgift i tidens handlingar. Det är antagligen mynt af detta
slag som någon gång hittats i jorden i vårt land: små silfvermynt, något
tjockare än de äldre svenska medeltidsmynten, med å ena sidan
folkunga-vapnet, ett stående lejon med eller utan tre snedbjelkar, med eller utan punkter
(eller hjertan) i faltet, samt å andra sidan med tre kronor stälda omkring en
bokstaf, ett torn, ett kors eller en ros. Det är troligt, att man myntade den
tiden på flere ställen i Sverige, men näppeligen voro myntorterna så många
som de inom de tre kronorna förekommande tecknen. Det är ej heller
troligt, att de beteckna myntmästare, utan utmärka de måhända sannolikast
myntningsserier. Det var nämligen under medeltiden mycket vanligt att
göra smärre förändringar i myntet, hvilka det var, om icke nödigt, åtminstone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
