Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samt väpname Bo Jonsson, Finvid Finvidsson, Ulf Jonsson (blå) och Lars
Bjömsson. Man synes hafva velat härmed vinna konung Håkans anhängaret
af hvilka några fått rum i dénna rådsförsamling, liksom man tillförsäkrade,
dock under vissa vilkor, dem som stannade i Norge rätt att behålla sina
svenska egendomar. Man lyckades ock häri; alla de i rådet invalde af
konung Håkans män synas hafva gått öfver, utom hans marsk herr Erik
Ket-tilsson, hvilken allt framgent höll sig på Håkans sida och omsider uppträdde
f5r att vinna Sveriges rike åt sin herres enka, fru Margareta.
Sedan stormännen sålunda gjort gemensam sak sins emellan och vunnit all’
makten i landet, afslöts fred den 14 augusti med konung Håkan. Den fångne
konung Magnus frigafs, men mot dryg lösen; han bibehöll titeln af Sveriges
konung, men skulle inom Sverige icke få njuta mer än inkomsterna af
Vestergöt-land, Dal och Vermland, utan att i dessa landskap hafva rätt att utöfva någon
regeringsmakt. Det oaktadt lydde uppenbarligen en del af detta område
under Magnus och Håkan. Herr Erik Kettilsson behöll intill sin död (1396)
det af honom anlagda fastet Agneholm (i Gullspångselfven) jemte
Vermland. Dal innehades af herr Ulf Jonsson (ros), hvilken blef norsk undersåte.
Inom Vestergötland hörde tills vidare slotten Forsholm vid Kinnekulle,
Ek-holin vid Trollhättan och Lödöse med tillhörande områden (d. v. £. norra
och vestra delarna af landskapet) till konung Håkau. Den södra delen,
Elfsborgs, Örestens och Openstens län, låg tills vidare under danska fogdar.
Konung Magnus öfverlefde icke länge sin förvisning från Sverige. Den
1 december 1374 kom han seglande i Bömlfjordens inlopp (något i norr från ■
Haugesund); skeppet höll på att förlisa bland skären vid Lyngholmen, då
konungen, for att rädda sig, sprang öfver bord. Hans tjenare fingo honom,
ännu lefvande, i land, men han fick ett krampanfall och uppgaf andan, 58
år gammal. I en isländsk kronologi bär han tillnamnet den gode, i en
annan uppgifves, att han efter sin död ansågs som ett helgon. I Norge hördes
aldrig det minsta klagomål öfver honom och hans regering. Ingen vet hvar
han eller hans drottning äro begrafna.
Vid tre års ålder konung af Sverige och Norge, vid sin död
sam-regent med sin son inom en ringa del af dessa länder, en barndom och
ungdom med de mest lysande utsigter, en mognad mannaålder rik allenast på
den bittraste erfarenhet! Men det var icke nog med hvad han sjelf hade att
utstå under striden med stormännen. Den partilidelse, som belierskade dem,
fortplantades till följande ättled och bestämde för århundraden historiens
skildring af konung Magnus och hans tidhvarf. Magnus Eriksson, så lydde det
allmänna omdömet, var en dålig regent och en dålig menniska. Tid efter
annan höjde sig dock röster mot denna uppfattning, och sedan man i våra
dagar med ifver samlat och med omtänksamhet pröfvat urkunderna till
1300-talets historia, har omdömet ändrats: »icke dålig, men svag». Måhända kan
äfven denna dom i någon mån kräfva mildring. Det finnes tillräckliga bevis,
att konung Magnus verkligen ville väl, att han hade blick för tidens faror
och insåg, huru de skulle kunna häfvas. Det är sant, att han förmådde icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
