Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
männen kränka kyrkans rätt, att domar som fråntogo kyrkan jordagods skulle
anses ogiltiga, derest de voro fälda allenast af lekmän. Tvenne kronans fogdar
som hade tagit i besittning tvenne Upsala domkyrkas gods kallades att
derfor stå till ansvar inför biskoparne och hotades med bannlysning, om de icke
återlemnade godsen. Så högljudda blefvo till sist kyrkans klagomål, att
konung Erik efter fru Margaretas död gaf efter till förmån för de andlige
och år 1413 bestämde, att hädanefter skulle biskopen inom sitt stift vara
konungens domhafvande på räfstetingen och skulle tvenne kaniker och sex
frälsemän för hvar lagsaga sitta i nämden. Tidigare domar upphäfdes och
de förut nitiska fogdame förföljdes. Nämden, som förut vitnat till forman
för kronan, vitnade nu mot henne; ibland äfo vitnesmålen föga
öfverens-stämmande med de historiska förhållandena, såsom när en östgötsk nämd
år 1413 förklarade, att en ö i Bråviken hade varit frälst ända sedan liedna
tiden. Med år 1414 upphörde reduktionen fullkomligt.
Vid räfstetingen fingo stormännen göra tjenst, men på statens ärenden
var deras inverkan mindre betydande. Någon genom karakter och sträfvanden
sjelfskrifven ledare mot konungamakten hade de icke, icke ens någon som
kunde genom sin ställning i samhället anses vara ledare. Fru Margareta
nämde aldrig någon drotsete och konung Erik bortgaf icke denna värdighet
förr än i slutet af sin regering, dertill nödd och tvungen. Herr Erik
Ket-tilsson, som blifvit Sveriges marsk vid drottningens inkallande i Sverige,
bibehöll denna värdighet intill sin död, år 1396, men fick icke någon
efterträdare. Under sådana förhållanden måste regenten gripa in öfver allt, och
så länge drottningen lefde, gjorde hon det äfven. Under-perioden 1397—1412
besökte drottningen eller konungen (ofta voro de tillsammans) nästan hvart
enda år Sverige. Drottningen var närvarande vid räfstetingen, och då hon
såsom qvinna icke kunde utöfva regentens domsrätt, använde hon så mycket
mera sin öfvertalande förmåga, och hennes råd vägde dervid mycket, vare sig
man gaf efter af öfvertygelse eller emedan man fruktade för hennes makt.
Hon hade en natur, som medveten af sin egen kraft litar på sig sjelf, men
icke är allt för benägen att lita på andra. När den 23-årige Erik år 1405
begaf sig till Norge, hvarest han då hoppades få möta sin brud, som likväl
icke kom förr än följande år, sände hans »kära moder» fru Margareta med
honom en instruktion, som angaf hvad han skulle göra och hvad han skulle
låta. De vigtigaste angelägenheterna] voro upptagna under den senare
rubriken.
Ett var det, som mot fru Margareta framkallade missnöje och i betydlig
grad bidragit till den mörka färgläggning som den följande medeltidens och
ännu senare svenska häfdatecknare användt vid skildringen af hennes tid —
de dryga skatterna. Olaus Petri berättar, att hon pålade en rumpeskatt, att
bonden skulle göra skatt för all sin boskap, för hvar rumpa. Hon lade ock
på, att hvar bonde, som hade egen eldstad, skulle utgifva en mark, jemte
andra skatter. Allt det guld, silfver och penningar, som hon kunde
öfver-komma i Sverige, skickade hon ut till Danmark, så att af hennes anslag
A
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
