Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bortgifva rikets slott och län åt danskar. Herr Abraham var danskt riksråd,
lika så Nils Jönsson kallad Svarte Skåning, hvilken under fejden mot konung
Albrekt belägrade Axevall och sedan erhöll befälet på detta slott, hvilket
sedermera utbyttes mot Nyköpings hus; ett par danska riksråd (åtminstone den
ene var skåning) innehade tidtals Kalmar och Borgholms slott. Det är mycket
möjligt, att fru Margareta härmed icke ville på ringaste sätt kränka Sveriges
lag, som föreskref, att rikets slott icke skulle anförtros åt utländingar. Att
hon ville genomföra unionen mellan rikena, är omisskänligt, och liksom,
enligt unionsförslaget, icke hvart rikes utan alla tre rikenas gränser skulle
bestämma området för ledungsskyldiglieten, så kan hon liafva velat räkna som
inländska i hvart rike äfven de andra rikenas män. Men äfven om detta
var hennes afsigt, låg det en kränkning af Sveriges rätt deri, att den ene
dansken efter den andre gjordes till svensk slottshöfding, under det att
samtidigt aldrig danska slott anförtroddes åt svenskar. Det visar sig under
unionen ett fortgående nedsättande af Sverige till förmån for Danmark, hvilket
framkallade det bekanta yttrandet af Olaus Petri (hvilket senare författare
stundom utan orsak lagt i drottning Margaretas mun): »Så att man begynte
med tiden säga till konungen: Sverige skall föda eder, Norge skall kläda
eder, med Danmark skolen I strida. Det kom ju dertill, att i Sverige och
Norge skulle vara trälar och i Danmark skulle vara herrame, och det var
icke lika fördel.»
Den under 1400-talet hos de unionsfiendtliga svenskame uppkommande
bitterheten mot fru Margareta framkallade en del afsigtliga lögner, såsom den,
att hon skulle liafva låtit prägla ett mynt med en oanständig bild, hvarigenom
hon ville visa sitt förakt för Sverige. Historien har uppkommit genom
misstydning af en bokstaf. Det är för öfrigt icke visst, att detta mynt blifvit
prägladt för fru Margareta. Man kan ännu icke med någon säkerhet
tillerkänna henne någon af de hittills bekanta svenska mynttypema. För öfrigt
torde hon icke hafva slagit egna mynt i Sverige, annat än under perioden
1389—1396, hvarefter myntningen torde hafva skett i konung Eriks namn.
Våra kända medeltidsmynt hafva i allmänhet kommit ur de skatter, som i
ofridstider nedgräfdes och sedermera blifvit genom* en lycklig tillfällighet
återfunna, men under Margaretas tid var det i Sverige, utom till en tid i
kusttrakterna, så fritt från ofrid, att man näppeligen hade behof af att
ned-gräfva sina dyrbarheter. När till sist ett inrikes krig utbröt och skatter
gömdes, är det icke underligt, om mynten från fru Margaretas sju
mynt-ningsår försvunnit ur rörelsen, sedan konung Erik i tretioåtta år slagit
mynt, eller, då de sakna bestämdt kännetecken, icke kunna med säkerhet
urskiljas.
Missnöjet mot Margareta grep till sist så vidt omkring sig, att i de
kronologiska anteckningar, som fördes i det af drottningen så mycket
omhuldade Vadstena kloster, en senare hand tillagt, i sammanhang med
uppgiften för år 1389 om hennes regeringsan trade: Nu innehade danskarne lande
i många år, och tyskarne lofprisades af landets inbyggare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
