Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De femerlingar Bedan illa fara,
ionungen bad dem intet spara,
de flydde in i en kyrka heter Borg,
dem gjordes der pina och mycken sorg;
konungen lät dem af kyrkan taga,
hvar en tråd af dem draga
och sedan af kyrkogården drifva;
de utanför yoro läto dem ej lefva,
de stungo dem genom med deras spjut
och kastade dem så öfver kyrkogården ut
De utanför stodo höggo och stungo,
att dem föll ut både lefver och lungo.
Än lät han der mera göra,
q vinn or och barn allt dädan föra,
qvinnor och mör vordo der skämd’.
Gud forbarme sig öfver den omilda hämdl
Det är visserligen möjligt, att förbittringen, som i Sverige rådde mot konung
Erik, gifvit åt krönikans skildring en väl stark färgläggning, men att på
Femern stora grymheter utöfvades, erkänner konungen sjelf. »Vi hafva
ödelagt ön, säger han i sin försvarsskrift mot holsteinarne, men vi se hellre
förödelsen, än vi fördraga sådant förräderi som femernbome visat oss.»
Någon vinst synas icke dessa grymheter hafva bragt konungen.
Ut-sigterna till framgång i striden blefvo tvärt om allt mörkare. Hamburgarne
hade tidigt slutit sig till holsteinarne, lubeckame åter hade i det längsta, af
tacksamhet för den hjelp konungen hade lemnat dem i deras inre
angelägenheter, hållit med danskarne, men år 1422 tvungos hansestäderna, af omtanke
för sin handel, att gemensamt gripa till vapen mot de nordiska rikenas
konung. Hans herravälde i Slesvig och seger öfver holsteinarne skulle göra
honom till en allt för mäktig granne, hvars planer tydligen icke bådade
hansan något godt; han hade velat inskränka deras rättigheter vid de skånska
sillfiskerierna och lemnade åt de holländska städerna rätt att handla på
Östersjön. En hanseatisk flotta hemsökte nu Danmarks kuster, holländska skepp,
som konungen hade försett med dansk besättning, togos och släptes först
sedan man hade tagit ifrån dem ankaren, segel och styren. Till sist förbjöds
pä hansedagar i Liibeck och Rostock det nyss nämda året all handel pä de
nordiska rikena. Mot slutet af året fick man visserligen åter hopp om fred,
i det ett kejserligt ombud kom för att å sin herres vägnar undersöka
ställningen och anspråken samt, om så kunde ske, fålla dom mellan de stridande,
men ombudet, hvars verksamhet syntes lofva framgång, afled helt plötsligt.
Fredsunderhandlingarna fortsattes väl äfven derefter, men anspråken blefvo
å ömse sidor stegrade — holsteinarne fordrade nu icke allenast det slesvigska
länet, utan äfven en betydlig afgift af kopparbergslagen i Sverige, i enlighet
med ett förläningsbref af konung Albrekt till deras förfader, samt ön
Gotland — intill dess att man omsider kom så långt, att handlingarna i målet
kunde insändas till kejsar Sigismund, hvilken i juni månad 1424 fålde den
domen, att hertigdömet Slesvig var ett danskt land, till hvilket de
liol-steinska grefvame icke hade den minsta rätt.
Grefve Henrik af Holstein var personligen närvarande i Budapest, när
kejsaren afkunnade denna dom; som han icke gerna kunde finna sig belåten,
liänsköt han saken till påfve Martinus V, som dock intet väsentligt uträttade.
Konung Erik hade äfven varit hos kejsaren i Budapest. Han hade redan i
augusti 1423 lemnat Danmark med ett stort och lysande följe och öfver
Pommern, hvarest han afslöt ett fördrag med den tyska orden om ömsesidig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
