Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
någon gång nedkallades till Danmark, såsom då det år 1424, med anledning
af ett bref från konung Erik, som den tiden vistades i utlandet, uppmanades att
i Kjöbenhavn eller Helsingborg mota det danska rådet och drottning Filippa.
Det var dock vanligare, så val når årenden som gåide hela norden ’som når
sårskildt svenska angelägenheter forehades, att till Danmark nedkalla enstaka
medlemmar af det svenska rådet till öfverläggning med det danska, som
således fick ett oskäligt inflytande på Sverige och dess öden.
Ehuru konungen sålunda höll sig från Sverige och der icke ville insätta
en ordnad regering, som skulle föreställa honom — han behandlade Norge
på samma sätt — gjorde han mycket för att undergräfva den gamla ordning,
som hittills hade gifvit en borgen för upprätthållande af lag och ordning i
landet. Vid sitt besök i Stockholm år 1413 upphäfde han de i Sveriges
landslag föreskrifna landskapstingen. De skulle i hvaije lagsaga ersättas med
räfste-ting, som höllos två gånger om året i någon betydande, en gång för alla
bestämd ort. Till medlemmar af räfstetinget nämdes biskopen med två
ka-niker, lagmannen och dessutom sex riddare och väpnare att »höra, ransaka,
döma, rätta och ändra» med samma makt och myndighet som konungen sjelf.
Det svenska rådet säger sig hafva bedt och rådt konungen till denna åtgärd,
hvilken väl hade kunnat vara nyttig, derest den hade hållits vid makt, men redan
efter 1414 kommo räfetetingen, som skulle ersätta lagmanstingen, ur bruk; sjelf
utöfvade konungen ingen domsrätt; rådet, som hade närmaste rätten att ersätta
honom i Sverige, egde icke någon fortfarande rätt att döma, utan konungens
domsrätt utöfvades så, att hvart särskildt mål öfverlemnades åt vissa för tillfället
utsedda riksråd att upptaga och afgöra — hvarigenom visserligen icke rättvisan
i landet var betryggad. 1 Finland hade tidigare, redan under drottning
Margaretas tid, en landsrätt blifvit tillsatt, emedan konungen så sällan kunde komma
till denna aflägsna del af sitt rike och det skulle varit för finnarne betungande
att, när de hade något att andraga, färdas den långa vägen till konungen.
Den finska landsrätten, som sammanträdde i Åbo en gång om året, föll i
glömska, liksom de svenska räfstetingen, men upplifvades å nyo år 1435.
Inom alla områden var konungen betänkt på att rubba de äldre
häfd-vunna förhållandena för att öka sin makt. Redan tidigt begynte han ifra
för, att tronföljden skulle bevaras inom hans ätt, och föreslog till efterträdare
sin kusin, hertig Bogislav af Pommern. Det danska rådet skall, om vi få tro
konung Eriks egen uppgift, hafva godkänt hans förslag. Det svenska rådet
synes icke hafva fått tillfälle att yttra sig, men allt sedan 1416 fingo äfven
i Sverige de män, som af konungen hugnades med frälsebref, förbinda sig
att tjena icke allenast honom utan ock, för den händelse han afginge utan
manlig afkomma, hertig Bogislav, ocb af de män, åt hvilka konungen
anförtrodde rikets slott, kräfdes en förbindelse, att de skulle hålla slotten äfven
hertigen till handa. När drottning Margareta ville, att nordens tre riken
skulle hafva en konung, iakttog hon åtminstone de öfliga formerna, men derom
bekymrade sig konung Erik så mycket mindre, som han ville låta påskina, att
kronan vore ärftlig icke allenast i Norge, utan äfven i Danmark och Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
