Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fald, vände sig Lubbert till erkebiskopen af Lund såsom den svenska kyrkans
primas och, för den händelse denne icke skulle vara hågad att upptaga målet,
till påfven, och för att i allt iakttaga de vanliga formerna, tillstälde han
erkebiskop Jons en afskrift af sin besvärsskrifvelse. Erkebiskopen; som
mottog denna, under det han satt i sin embetsstol i domkyrkans högkor, slet i
förbittring skrifvelsen i stycken, men Lubbert, deraf icke afskräckt, lät
uppspika ett annat exemplar på Upsala domkyrkas port. Hustru Heleka som
hittills hade uppehållit sig i erkebiskopens sällskap fördes nu af honom till
Stockholm, och han tillsade hennes fästman Gotskalk att äkta henne.
Bröllopet tillrustades och borgmästaren Johan Westfal gick till tjenstförrättande
kyrkoherden och begärde vigsel, men presten svarade nej, ty dels var allenast
en lysning (i stället för tre) afkunnad och mot den hade Lubbert protesterat,
dels hade denne inlagt ett fullkomligen lagligt vad till påfven, dels förbjöds
presten af sin ed att begå en sådan styggelse. Hustru Heleka fick vända
åter med oförrättadt ärende, men flyttade det oaktadt tillsammans med sin
fästman, och den nämde borgmästaren visade sig nog förgäten af sin pligt att
upprätthålla ordning och skick i samhället, att han sände en skara
beväpnade att bevaka huset, till skydd för de två lagbrytarne. Gotskalk
fick till erkebiskopen för hans bemedling — det var dock erkebiskopen
som hade sökt hans hjelp och icke tvärt om — skänka en summa af ungefär
35 000 kronor och fick derutöfver gå i borgen för och till sist betala en ännu
drygare penningsumma.
Påfven hade under tiden förordnat biskopen i Strengnäs, den ofvan
nämde herr Andreas, att falla dom i saken, men ban vågade icke uttala sig
mot erkebiskopen och för Lubbert, hvilken, utan att fråga efter de ytterst
diyga omkostnader som ett vad till påfven medförde, åter vände sig till
honom och omsider dref det derhän, att från predikstolen i den helige Nicolai
kyrka, den tiden Stockholms hufvudkyrka, upplästes ett påbud, att hustru
Heleka och Gotskalk skulle skiljas. Erkebiskopen sände då en sin kapellan
till Stockholm att från samma predikstol upphäfva befallningen om skilsmässan,
hvarefter paret reste ut till Arnö, der" erkebiskopen, i öppen strid mot deu
kanoniska lagen, lät fira deras bröllop. Först derefter kom den påfiiga
domen, som gaf Lubbert rätt, men erkebiskopen, ännu icke hågad att gifva
efter, sände Heleka under beskydd af hundra beväpnade män till Stockholm,
och p& all hemställan om hennes utlemnande svarade han ett bestämdt nej.
Då vände sig Lubbert till konung Erik, som tilldömde honom som hans äkta
maka hustru Heleka, med hvilken han äfven derefter lefde i flere års
äktenskap och med hvilken han fick ett större stenhus »vestan mur», d. v. s. mellan
Yesterlånggatan och Mälaren, som den tiden gick högre upp än till vår tids
Stora Nygata. Sjelf egde Lubbert ett hus i hörnet af Svartbrödragatan och
Stortorget.
Det var den 9 juli 1419 som detta ärende förehades i konungens
närvaro på ett rådsmöte i Kjöbenhavn. Erkebiskop Jöns hade redan dessförinnan
utan sitt kapitels vetskap rest ned till Danmark och öfvervarit den mot honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
