Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under fejden hade öfvergifvit sin egendom och sökt en tillflykt i staderna,
der de tigde och annars latades, skulle genast åter begifva sig ut p&
landsbygden. Ingen fick från böndeme taga deras barn utan föräldraraes
vetskap och vilja. Bönderne fingo icke bära armborst, pansar eller andra vapen,
när de voro på väg till kyrka eller ting, till stad eller gästabud. Det vitnar
om betydlig partiskhet, att förbudet att bära vapen gäller allenast bönderne,
liksom att det i samma stadga förbjudes böndeme (oeh icke frälset) att köpa
mera jordagods än så att de voro fiullsuttna. I Upsala skulle i början af
som-mara hållas ett räfsteting för erkestiftet, och skulle dylika ting sedan hållas
i de andra stiften. För öfrigt förbjöds att från Upland och Södermanland
utföra hästar och matvaror.
I sista stund kom återbud från konungen: han kunde icke infinna sig
i Kalmar förr än i böljan af september. Marsken, som redan hade hunnit
ned till norra delen af Kalmar län, fick der från drotseten och erkebiskopen,
som redan hade kommit till Kalmar, återbud och ombads att begifva sig till
Skeninge, der de gerna ville träffa honom. Han red dit, men fick vänta
för-gäfves, ty drotseten, erkebiskopen, biskop Magnus i Åbo och Hans Kröpelin
begåfvo sig i stället till Danmark, för att förmå konungen att omsider infinna
sig i Sverige. Men i Lund fingo de höra tidender, som voro allt annat än
angenäma; konungen tog det ena danska länet efter det andra från deras
inländska innehafvare och lemnade dem i stället åt sina pommerska fränder.
Erkebiskopen och drotseten styrde, efter lång väntan, kosan åter norr ut, men
biskop Magnus, hvilken i egenskap af kansler hade varit mycket tillsammans
med konungen, och Hans Kröpelin brydde sig icke om hvad dem sades, att
konungen icke hade godt i sinnet mot svenskarne, utan uppsökte honom och
fingo af lionom ett löfte, att han skulle i slutet af juli nästa år komma till
Kalmar. De bragte bud i november 1437 om frukten af sina underhandlingar
till de i Arboga församlade riksråden, hvilka i öfrigt afh&ndlade frågan om
böndernes förnyade resning i Dalarna och Yermland. Marsken ville mot dem
använda de strängaste åtgärder, men drotseten åtog sig att först söka med
godo förmå de upproriske att återgå till hörsamhet. Förhållandet mellan de
två mäktiga männen var den tiden ganska spänd t Drotseten sade till Karl:
»Min son, biskopar, prelater, riddare, svenner, köpstadsmän och bönder
vredgas på dig och klaga svårligen öfver dig», hvarpå marsken genmälde: »Jag
vet mig ej hafva gjort dem något ondt. Gud förlåte dem som vållat mig
detta, ty det sker mig med orätt.» Spänningen visade sig ännu större vid
ett rådsmöte i Enköping trettondedag jul 1438. Drotseten, som hade varit
uppe i Dalarna för att underhandla med allmogen, sade inför rådet, att han
hoppades att allt skulle fa en god utgång, men att bönderne sade att aldrig
ville de gifva Karl Knutsson någon skatt mer. Han anförde deras klagomål,
öfvervåld, som de trots dagtingan hade lidit under Erik Pukes fejd, öfvervald
som Karls fogde hade tillfogat dem, hvadan de hade dräpt honom, och rädsla
för Karls och hans svenners hotelser att hemsöka Dalarna. För hvar särskild
punkt afslutade drotseten sin framställning med orden:’»De vilja aldrig mer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
