- Project Runeberg -  Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521 /
317

(1877) [MARC] Author: Hans Hildebrand
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Detta förslag var allt för opraktiskt för att kunna förverkligas, och något
annat förslag till återvinnande af sin krona framstälde han icke, ännu mindre
vidtog han några åtgärder för att kunna återvända och besegra sina fiender.

Det synes icke hafva legat i konung Karls lynne att finna kraft i
motgångens och nödens stund, utan var han vida mera färdig att svagt gifva
efter, i all synnerhet om han kunde dermed förtjena något, såsom när han
år 1441 trädde tillbaka för Kristofer af Baiern. Ej heller var han, som hade
under sin ungdom öfvat sig i ridderliga idrotter uti främmande land, i
Sachsen och vid Rhein, i Baiern, Österrike, Ungarn och Polen, och som med
sä mycken omsorg ordnade det prunkande härjningståget genom Skåne år
1452, så vidt vi kunna se af samtidens berättelser, egentligen någon modig
man. Begär efter prakt och ett lysande uppträdande synes hafva varit hans
hufvudfel, hvilket var för honom så mycket farligare, som han ej egde den
omtänksamhet, att han skydde att väcka, mer än nödigt var, andras afund.
Vi hafva ingen anledning att tro, att han var uteslutande sjelfvisk i sina
sträfvanden eller att orden som stå på hans sten vid Mora, natione suecus,
till börden en svensk, voro allenast en tom fras. Men det var hans olycka,
att icke de fosterländska intressena fingo för honom vara de första och högsta.

Kristiern af Oldenburg blir Sveriges konung 1457.

Jons Bengtsson oclt Erik Axelsson (Tottj riksföreståndare. — Kristiern väljes till Sveriges konung
den 23 juni 1457. — Konnngens kröning den 3 juli samma år. — Ställningen i Finland. — Stormännen.

Om således anmärkningar äro att göra mot konung Karl, äro de likväl
ingalunda af den beskaffenhet, att de kunde berättiga hans förjagande eller
åt hans lömska motståndare, med erkebiskopen i spetsen, gifva heder af ett
rent fosterländskt och osjelfviskt sträfvande. Långt derifrån. Karl var
Sveriges laglige konung och de som reste sig mot honom voro onekligen
fortfarande bundna af sin trohetsed. De klagomål, som de mot honom
framstälde, voro af ringa vigt. Att landets tillstånd icke var det bästa berodde,
såsom konungen genmälde, till en stor del på naturförhållanden, som några
år hade varit så ogynsamma, att bonden måst äta bark i stället för bröd;
dels härflöt landets nöd från de ständiga krigen, och de voro i vida högre
grad framkallade af stormännen, som höllo med konung Kristiern och
uppmuntrade hans eröfringsplaner, än af konung Karl. Vi finna slutligen å
konung Karls sida mycket som förråder rådlöshet, å hans motståndares
der-emot det som är vida sämre, gång efter annan svek och falskhet.

En vecka efter det Stockholms slott hade fallit i de upproriskes händer
afgåfvo flere riksråd en försäkran till erkebiskopen, att han skulle få
ersättning för det han hade befriat Sverige från träldomen under konung Karl.
Erkebiskop Jöns Bengtsson och herr Erik Axelsson valdes till
riksföreståndare, men deras regering skulle icke blifva långvarig. Redan den 25

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:55:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hhsh2/0321.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free