Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sjette begynner med Karl Knutssons upphöjelse till konung 1448 och afslutas
med berättelsen om Erik Karlssons m. fl:s uppror efter erkebiskop Jöns1 död.
Det är sin egen tids tilldragelser han här skildrar, men ty värr icke med den
utförlighet man hade kunnat önska; han gifver knappast mer än en öfverblick ofrer
förhållandena, som en afslutning af sin föregående skildring. Med konung Karl
är han icke riktigt belåten. Han prisar hans konungsliga yttre, hans klokhet
och vältalighet, men klandrar honom som härförare och beskyller honom för
räddhåga och begär att samla sig en förmögenhet. När han tecknar de första
sammandrabbningarna mellan konungen och erkebiskopen, ger han den senare
rätt. Men om han således mera var erkebiskopens man än konungens, var han i
ännu högre grad af själ och hjerta svensk. När erkebiskopen vänder sig mot
konung Karl och skrämmer honom så, att han hufvudstupa flyr från sitt rike,
allt sedan dess är det erkebiskopen som tadlas och konungen står tydligt för
författaren som en representant för allt det svenska. Han omtalar, huru hastigt,
efter konungens flykt, Stockholm öppnade sina portar för erkebiskopen, och
utbrister : »Se, huru modiga och trofasta svenskarne eller riktigare Sveriges
inbyggare1 äro i. att hålla tro mot sina furstar och herrar, mot Sveriges herrar.»
När erkebiskop Jöns fängslades af konung Kristiern, ser Ericus Olai deri en
rättvis lön för hans tidigare förräderi mot konung Karl och ser i det hela en
stadfastelse af den moraliska featsen, att »den som föraktar Gud straffas genom
den för hvars skull han Gud föraktat hafver». När erkebiskopen, frigifven
ur den danska fångenskapen, fortfarande stämplar mot konung Karl, finner
Ericus det »högligen underbart», att han kunde med en så het kärlek hänga
vid danskarne, som hade tillfogat honom så mycket ondt.
Ericus Olai var således en man med en bestämd öfvertygelse och vi fa med
glädje anteckna, att grundtonen i den lärde prestmannens tankegång var hans
oblandade kärlek för fosterbygden. Det är denna kärlek, som beherskade vid
denna tid de ädlare sinnena och som uppbar Sveriges öden, vållade att det,
trots allt som lade sig i vägen,’ afgjordt gick framåt, en ljusare, tryggare
framtid till möte.
1 Han gör skilnad mellan de egentliga svenskarne och de i Sveriges stader, i synnerhet
Stockholm bosatta främlingarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
