Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hansestäderna förhöllo sig stilla under hela fejden, ehuru herr Sten
hade skriftligen underrättat dem om orsaken till fiendtlighetema och dessutom
sändt den nyligen adlade Stockholm sborgaren Matts Lydke (vapen, se fig. 295)
till Tysklaud, för att muntligen underhandla med hansan, i hvars fördel det
onekligen borde hafva legat att få slut på herr Ivar Axelssons sjöröfverier. Men
hansan bearbetades i ett mot Sverige fiendjiligt syfte af så väl herr Ivar som
af den danska regeringen, hvilken af denna anledning nu beqvämade sig till
att åtminstone delvis tillfredsställa de tyska köpmännens anspråk på
privilegier särskildt i Norge.
På längden kunde dock icke något godt förhållande råda mellan
köpmännen och konung Hans, emedan denne i allt för hög grad delade de
samtida stormännens benägenhet att genom rof skaffa sig vinning. En norrman
Axel Olafeson, hvars far hade mördats af hanseaterne, utrustade kaparfartyg.
med förbindelse att till konungen öfverlemna en viss del af vinsten, och han
tvang på detta sätt hansestäderna att till sig utbetala en betydande
skadeersättning. Hans syster fru Magdalena Olafsdotter på Vanås (i Skåne)
sy-selsatte sig också med kaparhandtverket, och konungen utsände för egen
räkning sjöröfvare, som svärmade omkring i Vesterhafvet. Så mycket ansåg
han sig härmed vara i sin goda rätt, att när lttbeckarne vågade taga ett
danskt fartyg och afrätta en del af dess röfvarbesättning, lät han gripa alla
ltibeckare han kunde komma åt och lägga beslag på deras varor. Lubeckarne
vidtogo naturligtvis liknande åtgärder, hvarpå man öfverenskom om
förlikning, men konung Hans lär, när han antog att hans undersåtar och dera:«
varor voro frigifna, åter hafva lagt qvarstad på all liibsk egendom i riket
och fortsatte sjöröfveriet. Under intryck af allt detta hade herr Sten Sture
och hansestäderna nännat sig hvarandra och ingingo år 1490 ett tioårigt
vänskapsförbund, hvaijemte svenska regeringen något senare gaf Lfibeck ratt
att af svenska fartyg, som kommo in i dess hamn, upptaga en afgift som
hjelp till utrustande af fredsskepp. Detta föranledde de danska sjöröfvarne
att ofreda svenska fartyg, ehuru herr Sten kort förut hade afgifvit en skriftlig
försäkran att han ville på det samvetsgrannaste hålla den fred som var sluten
med konung Hans och hans rike. När sjöröfvarnes framfart blef allt for
svår, sände han till Danmark för att begära ett unionsmöte, på hvilket denna
och andra frågor kunde afhandlas, men konungen begärde att man skulle
taga honom till konung i Sverige, så skulle sjöröfveriet upphöra.
Drottning Dorotea fortfor att hysa bitterhet mot herr Sten Sture och
gjorde upprepade försök att å nyo få honom bannlyst samt företog till oeh
med en ny romresa i sådant syfte. Påfvarne voro dock icke benägna att lyssna
till hennes framställningar, och när herr Sten gjorde sig fortjent af kyrkan
genom att bekriga ryssarne som år 1490, trots det rådande stilleståndet,
härjade Finland, blef han alldeles fritagen från kyrkans straff.
Fru Dorotea dog den 25 november 1495 och begrofe i de heliga tre
konungars kapell i Roskildes domkyrka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
