Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bjuda en ny utskrifning. Några krigsrörelser förekomino ej heller, ryssarne
visade sig tvärt om benägna för vapenhvila. Sedan underhandlingar derom
blifVit öppnade, reste herr Sten vid jultiden öfver till Sverige, beredd att
nästa år å nyo gå i falt.- Efter hans afresa fortsattes underhandlingen och
ledde till en vida lyckligare utgång än man hade kunnat vänta. I mars
1497 afslöts ett sexårigt stillestånd med Ryssland; Finlands gräns blef
densamma som den förut hade varit.
Herr Sten Stnre afs&ttes och Hans antages till konnng 1497.
Herr Sten och stormlnneii. — Konung Hans’ ristningar. — Möte i Xy Lidfec, juli 1495. — Rådshermne
afsätt* Sten Stnre, den 7 mars 1497. — Krig med Danmark. — Stormännen gifra konnng Hans
trohetsfirsäk-ringar, i maj 1497. — Sten Stnre belägrar Stäket. — Flere slott gifra sig åt Hans. — Hans krones till Sveriges
konnng, den 26 november 1497.
En afgörande tidpunkt var nu inne för herr Sten och för de planer hvilka
han hyste — planer hvilka man, särskildt från dansk sida, misskänt.
Att herr Sten var ytterst angelägen om att behålla makten, är
uppenbart, men man har icke rätt att derfor göra honom förebråelser, så länge
man icke kan bevisa, att han dermed sökte allenast sitt och icke landets
bästa. Vore det en sanning att unionens bevarande hade vid denna tid
varit den enda politik, som hade ländt Sverige till sannskyldig båtnad, då vore
man nödsakad att som bevekelsegrund för herr Stens förhållande antaga i
främsta rummet egennytta, men det hade tvärt om visat sig och erkändes
ganska allmänt i landet, att unionen hade gjort Sverige skada, och å andra
sidan kan 1400-talets historia icke för vårt land uppvisa en så långvarig tid „
af lugn och inre förkofran som den tid herr Sten var riksföreståndare. Att
söka bibehålla sin ställning och motsätta sig sträfvandena att upplifva unionen
blef derför för honom en fosterländsk pligt.
Men det var icke möjligt att fullgöra denna utan att stöta sig med
andra, icke allenast med dem som voro unionens förklarade vänner, utan ock
med alla de stormän som ogerna sågo, att en ur deras krets innehade en
starkare makt än de och dertill sökte att ytterligare stärka den. Tydligen
var herr Sten angelägen om att göra sin ställning riktigt fast. Vi kunna
märka detta af de förebråelser som gjordes honom, att han icke upptog nya
medlemmar i rådet, hvilket i följd deraf blef fåtaligt, samt att han var sen
att bortgifva rikets län.
Herr Stens ställning var i hög grad svår. Å ena sidan var han en
storman som de andra och hade som de anspråk att innehafva län, af hvilka
han för egen del uppbar afkastningen. Å andra sidan var han i konungens
ställe och hade som sådan att förfoga öfver vissa län. Under medeltiden
gjordes aldrig någon ordentlig skilnad mellan regentens och statens inkomster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
