Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rådsmöte tjenade till ingenting. Han hade icke för sed att predika, utan
att tala och skrifva; det vore väl om de som voro lärda och tillsatta att
predika ville sköta detta sitt embete och öfvergifva det som icke tillkomme dem
att sköta; nu hade de dermed dragit fienden in i landet. I det längsta hade
han velat fullfölja allt till det bästa och afstyra blodsutgjutelse, men nu gick
det icke, och var han fast besluten att resa allmogen samt med tillhjelp af
det folk han väntade från Finland och hansestäderna afvärja rikets forderf.
Den 21 maj befann sig Arvid Trolle i Bleking för att sammanträffa
med den danske konungens hofmästare och marsk. Löftena att Kalmar
re-cess skulle gå i fullbordan förnyades, Arvid Trolle bad att allmogen skulle
skonas hvar den höll sig stilla, samt att alla slott som intogos skulle
anförtros åt svenskar. För . sig, sonen Erik och mågen Nils Bosson (grip) afgaf
han en försäkran att de aldrig mer skulle hylla herr Sten. Sex dagar senare
sände erkebiskopen, biskoparne Konrad i Strengnäs och Henrik i Linköping
samt väpnarne Svante Nilsson, Erik Trolle och Nils Bosson till konungen en
förnyad trohetsförsäkran. Yid samma tillfälle mottog erkebiskopen i
för-läning områden, som tillhörde herr Sten och hans vänner.
De förnämsta af erkebiskopens anhängare inneslöto sig på Staket. Under
det. herr Sten tågar genom Upland fram till Upsala, der han belägrar
erkebiskopens gård, skynda erkebiskopen, Svante Nilsson med flere till Stockholm.
De funno dock staden orubblig i sin trohet mot riksföreståndaren, hvadan de
måste nöja sig med att utfärda en ny kungörelse, i hvilken med de bjertaste
färger utmålas ryssames gräsliga framfart i Finland. Rådet kunde dock icke
vara okunnigt derom att fred var sluten.
Mot midten af juli 1497 föll erkebiskopsgården för herr Stens stora
»bössor» (kanoner). Domkapitlets medlemmar förklarade sig icke begära någon
ersättning för de förluster de under belägringen lidit, de försökte till och med
att åvägabringa en förlikning mellan riksföreståndaren och erkebiskopen. Men
den senare gjorde svårigheter och lyste kort derefter herr Sten och några hans
vänner i bann för öfvervåld som hade blifvit gjordt på en prestgård i Upland.
Bannlysningen verkade dock ringa förskräckelse och berr Sten begynrte
belägringen af Stäket. Några herr Stens närmaste vänner försökte åter att
stifta fred mellan honom och erkebiskopen, men den senare ville icke veta
något deraf.
Krigsrörelserna inskränkte sig icke till Upland. I maj eller juni brändes
linköpingsbiskopens slott Rönö och han sjelf belägrades i sin gård i
Linköping. Han måste gifva sig och hölls derefter i en lindrig fångenskap.
Konung Hans nödgades lemna sina beträngda anhängare i sticket, ty det
gick mycket långsamt med rustningarna. Först den 28 maj kunde han utfärda
en kungörelse, i hvilken han uppmanar Sveriges inbyggare att underkasta sig
honom och rådet. Men han hade ännu icke riktigt uppgjort planen för krigets
•förande. En plan att från Norge bryta in i Dalarna uppgafe, en dansk här
belägrade i stället Elfsborg, hvilket manligen försvarades af herr Nils
Klaus-son, men hufvudhären ryckte från Bleking fram mot Kalmar stad, som gaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
