Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under sin frånvaro i södra Sverige kunde anförtro Stockholms stad, än sin
fru, Märta, hvilken denna gång liksom eljest med mycken duglighet egnade
sig åt de praktiska bestyren, ehuru väl hon som slottsfru i Stockholm hade
det så- svårt, att hon skref till mannen: »Gud låte mig aldrig lefva den dag,
då jag måste åtaga mig sådan åtanke och beställning som jag nu haft i eder
frånvaro.» Borgerskapet i Stockholm synes icke hafva varit fullt pålitligt,
åtminstone trodde det blindt alla rykten som forekommo, och sådana af den
mest vidunderliga beskaffenhet lupo land och rike omkring. I september 1507
måste herr Svante från Kalmar tillskrifva magistrat och borgerskap i
Stockholm, att Kalmar stad icke var intagen af konung Hans, att biskop Hemming
icke var ihjälslagen, att herr Svante visserligen skulle våga företaga några
kraftiga åtgärder. Verksammast af alla var dock Hemming Gad. Allmoge och
sven-ner öfvergåfvo honom ibland,, krut och fartyg fattades, men han svek aldrig sig
sjelf eller Sveriges sak. Borgerskapet i Kalmar såg icke gerna, att han begaf
sig utom stadens murar, ty man ville för intet pris undvara honom, men kom
han en gång ut på landsbygden, förstod han att tala så med böndeme, att
de med uppräckta händer förklarade, att de ville lefva och dö med sin käre
herr Svante och aldrig sätta tro eller lit till konung Hans och hans afföda.
För egen del skref doktor Hemming till sin gode vän riksföreståndaren: »Var
vid god tröst och låt icke göra eder till fotgängare. I ären så ädel och stolt
en herre till sinnes och ett helt krönt rike är i edra händer, spelen derför
vis-ligen; att stiga af hästen och låta en annan rida tyckes mig rimma sig illa.
— Borgame i Stockholm skrifva, att fiendtligt krigsfolk till häst är att vänta;
låt dem komma i Gottes donners namn. Den milda moder Maria mö, som
halp sju kyrksocknar i Ditmarsken, kan väl med Guds bistånd hjelpa ett
helt konungarike. Varen vid ett fritt mod, I skolen se att allt går väl.» Till
fru Märta skref han: »Det går ett rykte här nere, att erkebiskopen vill
bannlysa oss för konung Hans’ och hans kardinals skull. Vill han komma hit och
hafva sin konung och kardinal med sig och bannlysa oss här i lägret vid
blockhusen, så kunde det bita något, men vilja de bannlysa oss för konungens
skull, så vilja vi slå dem för ärans skull, så de skola få ett tusen djeflar,
med förlof sagdt, värdiga fru moder. Förlåt mig att jag talar så groft, jag
har icke nyligen varit i frystugan.» Bannlysningen var mera än ett rykte,
men det var icke erkebiskopen, från hvilken den utgick. När herr Hemming
icke ville vika för den spanske kardinal, som påfven hade nämt till biskop i
Linköping, bannlystes han af påfven sjelf, hvilket icke blef alldeles utan
inflytande på förhållandena i Sverige. Biskop Matts i Strengnäs skref i januari
1508 till herr Svante: »Vi bedja eder, att I icke begären af vårt folk, att
det skall umgås med herr doktor Hemming eller stå under honom. Gud
förbjude att så sker, ty då skulle vi blifva besmittade med honom, kyrkan
och oss till skada och evigt förderf! Derför hafva vi förbjudit vårt folk att
begifva sig till honom.»
En följd deraf att herr Svantes förtroendemän voro få och ständigt
behöfde användas i maktpåliggande värf var den, att de i de flesta fall icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
