Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
längre deltaga i Finlands försvar och hans bråda återfärd till Sverige torde
väl i betydlig mån hafva berott på en viss ganska betydlig häftighet i lynnet.
Att han sedermera, äfven efter det han sjelf blifvit rikets föreståndare, gång
efter annan påminde om den honom utlofvade ersättningen, kan man icke
förtänka honom; särskildt som regent behöfde han penningar. För snikenhet
kan man icke beskylla honom.
Liksom företrädaren hade herr Svante en mycket vansklig uppgift, framför
allt i förhållandet till rikets store. Det är väl sant, att bådas uppträdande
för att häfda Sveriges sjelfständighet mycket väl kunde bero uteslutande på
omtanke för Sveriges sannskyldiga bästa, men hvilken kan, då de icke voro mer
än menniskor, afgöra, om det icke låg någon sanning i de stores beskyllning,
att de dervid fikade efter egen makt och vinst? Vi ega icke för närvarande
nödiga hjelpmedel for att kunna afgöra i hvilken mån de tvenne
bevekelse-grunderna, den fosterländska och den sjelfviska, voro blandade. Men så mycket
är fullkomligt visst, att om vi sammanställa riksföreståndarnes strafvanden
med de danska konungarnes med afseende pä Sverige, så måste vi åt de förre
gifva vårt obetingade erkännande, ty hvarken konung Kristiern I eller
konung Hans var sådan, att man af dem kunde påräkna en iandsfaderlig
omsorg för det land, hvars besittning de så ifrigt eftersträfvade — deras
förhållande i Norge är i detta afseende mycket lärorikt — ännu mindre kan man
antaga, att de i denna sak voro så ifriga af varmt intresse för Sveriges bästa.
Blott för så vidt man kan tilltro de danska konungarne eu moget
genomtänkt plan att genom rikenas förening bilda en stark nordisk makt, hvilken
i förhållande till sina grannar skulle intaga en förherskande ställning, egde
deras bemödanden berättigande, men deras handlingar gifva oss icke rätt att
tilltro dem en sådan statsmannaklokhet och en ärlig vilja att följa den.
Ett motstånd mot unionen var i Sverige under dessa förhållanden fullt
berättigadt, men olyckan var, att det icke alltid var enhälligt. Det blef
derför riksföreståndarnes uppgift att bekämpa icke blott de danska konungarne,
utan äfven de stridiga medbroderne bland landets store. I följd deraf blef
det en nödvändighet att upprätthålla krigstillståndet, i förhoppning att nr
dess blodiga lek skulle småningom uppspira utsigterna till en full och vål
grundad sjelfständighet. Så mycket svårare voro förhållandena, som det icke
allenast var afundsjukan mot den öfvermäktige medbrodern som eggade en del
af stormännen till motstånd, utan deri blandade sig äfven, i dessa katolicismens
sista tider, en starkt utpräglad sträfvau hos kyrkans prelater att icke lemna
den högsta makten i händerna på de verldsliga store. Hufvudmannen för
dessa kyrkofurstarnes bemödanden var erkebiskop Jakob Ulfeson, hvilken hade
stått i spetsen för motståndet mot herr Sten och nu väckte ett sådant mot
herr Svante. Helt visst hade biskoparnes förbittring mot doktor Hemming Gad
icke varit så stor, så vida de icke i honom sett en affälling från denna deras
politik, och dertill en alfälling af den farligaste beskaffenhet.
Händelserna från år 1496 förnyades vid den tidpunkt, till hvilken vi i
det förra kapitlet framfört berättelsen. I december 1510 erhöll herr Svante
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
