Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samman till ett rike och ju mer en representation gemensam för hela landet
kom till stånd. Samtidigt gjordes äfven försök att häfta valfriheten. Denna
hade alltid varit parad med en viss aktning for arfsgrundsatsen, och detta
ledde derhän, att en konung lät under sin lifstid sonen eller någon frände
väljas och hyllas till efterträdare. Redan konung Magnus hade gjort det,
men unionsregenterne voro i synnerhet angelägna härom. Hvilka fejder detta
vållade och huru det kom i strid med gällande rättsgrundsatser är redan
om-taladt (t. ex. s. 380). Det var naturligt att, då man böljade kringgå lagens
bud, då det gälde att köpslå om makten, man behöfde särskilda garantier
för styrelsesättet. Den i allmänna ordalag fattade konungaförsäkringen, som
var intagen i landslagen (s. 6), gjorde ej längre tillfyllest, utan man kräfde
af konungen särskilda försäkringar eller så kallade handfästningar, genom
hvilka hans händer bundos och makten kom i stormännens våld. Att så
skedde var till en stor del de främmande konungames egen skuld: de kunde
ej liksom deras föregångare under resor genom landet träda folket nära genom
deltagande i lagskipningen m. m.
Ytterligare minskade konungen sin makt genom frikostigt utdelande af
län åt alla dem som hade gjort honom tjenster, som hade försträckt honom
penningar eller som han ville göra sig förbundna1. Ibland var låntagaren
skyldig redovisning, men länen »på räkenskap» voro ej mycket omtyckta,
ibland fick konungen alls intet från stora områden. Huru ansenliga länen
kunde vara visar kartan fig. 89; huru länen förvaltades och hvilka
slotts-höfdingens inkomster voro är omtaladt s. 101 och följande (jfr i öfrigt s.
149). Då konungen icke kunde undvara alla inkomster, gjorde man till sist
en skilnad mellan fatburslän, hvilka alltid skulle förvaltas för konungens
räkning, under det de öfriga, till antalet och omfånget vida mera betydande,
skulle gå i verklig förläning. En omtänksam regent sökte alltid öka
fatburs-länens antal. Att riksföreståndanie så gjorde väckte mot dem mycken förbittring.
Unionstiden måste vidga icke så mycket frälsets som särskildt de stora
ätternas och rådets makt. Under konungens frånvaro måste regeringen
antingen uppdragas åt eller öfvertagas af rådet i dess helhet eller några af
detsamma, vare sig i det senare fallet rådets synliga ledare buro namnen af
marsk och drotsete eller rikshofmästare eller kallades, såsom under skedets
senare del var vanligt, »de fyra som skulle hafva i sin hand slottslofven»,
det vill säga under hvilka rikets slottshöfdingar skulle stå. Men tiden är
sådan, att formerna for riksstyrelsen betyda helt litet, de personliga
förhållandena nästan allt.
Rikets store ville uppträda som voro de konungar hvar inom sitt
område och oinskränkta herrar öfver sina underlydande (s. 100). De
gårdsrätter, som konungen utfärdade för sin hofhållning och sina närmaste
underlydande, tillämpades allt sedan drottning Margaretas dagar äfven för de stores
gårdar. Det blef dem genom Kalmar recess af år 1483 tillåtet att befästa
1 Sä mvcket större blef härigenom minskningen i konungens makt som rikets store sörjde
för att de större länen’icke skulle bortgifvas annat än i enlighet med deras vilja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
