Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Regeringens ombud i landsorten voro fogdarne p& slotten, som
förvaltade dem och länen, hade tillsyn öfver befolkningen och uppburo skatterna.
Man ladestor vigt vid fästningarnas underhåll, murarna kunde i allmänhet
trotsa belägringsartilleriet. Grafvar eller naturliga vattensamlingar omgåfvo*
murarna, inom hvilka reste sig hufvudtomet eller kärnan och andra bygnader.
Som prof på ansenligare fasten förtjena anföras Stockholms, Helsingborgs (fig.
25—28), Visborgs (fig. 183 och 184), Viborgs och Nyslotts eller Olofeborgs (fig. 290)r
som prof på ett mindre fäste kan tjena Openstens, afbildadt fig. 90 och 91, samt
de två gotländska kastalerna fig. 72 och 73 (jfr i öfrigt fig. 92, 256, 270 och 365).
Skjutvapnen hade vunnit ganska mycket insteg, bössor (kanoner)r
hakebyssor, skerpentiner och »ror» (gevär) ersatte ofta den äldre tidens
bli-dor och armborst1, och i sammanhang härmed hotades frälsemannens tungt
beväpnade ryttarhär med undergång. För öfrigt, när den fosterländska andan
gjorde sig gällande hos allmogen, var denna icke hågad att låta frälset spela
den främsta#rolen vid rikets försvar. Folkhären, hvars skyldighet att
hörsamma konungens uppbåd aldrig hade upphäfts, fick mot medeltidens slut
en större betydelse än den t. ex. under böljan af 1300-talet hade haft. Men
deijemte kände man allt mer behof af att ega öfvade krigare, och de
krigförande lade sig derfor vinn om att taga i sin tjenst besoldade skaror, hvilka
dock allt for ofta hade ett mycket dåligt rykte om sig. Skyldigheten att
underhålla de besoldade skarorna tillkom deras herre. Riddare och väpnare
hade att lifnära sig och sina följen. De som uppbådades af allmogen erhöllo
lifsfornödenheter af dem som fingo sitta hemma.
Den materiela odlingen.
Nlringar. - Handel. - Sjöfart - Myntväsen. - Stadslifvet. - Bygnadsslttet i stidena. - Tyskar
i deras styrelse.
Massan af Sveriges befolkning var fortfarande hänvisad till åkerbruket
och boskapsskötseln för att lifnära sig. De svenska bergverken2 hade redan
tidigt genom sin rika afkastning visat sig vara af stor betydelse, och
sar-skildt mot medeltidens slut egnade man dem mycken omsorg. Den betydelse
man fäste vid bergsbruket antydes deraf, att när den icke privilegierade
delen af det svenska folket utförligt omtalas, plägar den kallas
»köpstads-män, bergsmän och meniga allmogen».
Handeln var nästan uteslutande förbehållen städerna, och dessa bade
icke alla enahanda rättigheter; icke alla svenska städer voro t. ex. berättigade
att drifva handel på utlandet. Men den svenska handeln var ännu mera passiv
än aktiv: man var ytterligt beroende af hansestäderna och deras
tillförsel. Den vinning hansan hemtade från norden var stor, i synnerhet som de
mäktiga städerna icke nöjde sig med den vinst handeln gaf dem, utan till-
En kastmaskin (blida), fig. 37, en stenbössa, fig. 111, en lodbössa, fig. 112.
Om bergslagen och grufvorna se den geografiska öfversigten s. 115—129.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
