Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
â
Föga eller intet sörjde konung Erik XIV sin store och vördnadsvärde fader; äre-
girighet var ett genomgående drag i hans karaktär och nöjeslystnaden gick äfven i hand
med den misstänksamhet, som han hade fått i faddergäfva af naturen. . TT . ,
Knappast hade konung Gustafs lik blifvit nedsatt i domkyrkokoret i Upsala och
sorgeringningens toner förklingat från kyrktornen kring land och rike, förr än den unge
konungen ånyo började det yppiga lif, som han till sin faders sorg fört såsom hertig.
Hans umgängesvänner och förtrogna män understödde honom i detta handlingssätt
och grundligt "festades” det i Sveas stolta borg, som höjde sitt trekrönta torn öfver huf-
vudstaden.
En vacker höstafton strömmade hufvudstadens befolkning allmänt fram till det
kungliga slottet, ur hvilkas fönster floder af ljus strålade ut i skymningen, under det att
esomoftast glada skratt, fanfarer och hurrarop ljödo.
Ung Erik hade en af sina fester på slottet.
”Nu springa silfvertackorna ut ur Eskilsgemaket, dit kung Gösta vetat att locka
och förvara dem såsom en god herde,” sade en äldre man och ruskade på sitt gråsprängda
hufvud, under det hans blickar föllo på det illuminerade slottet.
"Jo, jo, granne,” svarade en annan man. ”Kung Gösta kunde nog, äfven han,
låta tackorna springa; men det hände dock inte så ofta som nu.”
”Åhnej, det var andra tider under kung Göstas lif. Då var det arbetsamhet och
flit i konungaborgen lika mycket som i borgarhemmen. Jo, jo, det var andra tider då;
derför kunde äfven den gamle kungen, när han ville, inbjuda hela Sverige till sig och de
utländska gästerna fingo äfven se, att det fanns både vin, mjöd och kryddor i den sven-
ska konungaborgen. Annat är det nu. Nu ligger arbetet i lägervall och de lysande fe-
sterna aflösa hvarandra så tätt, att det är riktigt beundransvärdt, hur vår nådige konung
kan hålla ut dermed.”
”Det lär ju blifva en så kallad fackeldans i afton?”
”Ja, det säges så.”
”Det skall blifva lustigt nog att se derpå.”
”Lustigt, om ni så tycker, granne; men — — — —”
"Se upp för konungens hingstryttare!” ropades det i detsamma. Den talande
hann icke afsluta sin mening, utan trängdes af folkmassan åt sidan så att han skiljdes
från den han talade vid.
I den gata, som folket på detta sätt öppnade vid nyssnämda tillrop, tågade fram
en massa präktiga hingstar, hvilka, ledda af stallsvenner, konungsligt kråmade sig under
de lysande remtyg och schabrak, hvarmed de voro smyckade.
Djuren leddes upp mot slottet och försvunno snart ur folkets åsyn genom de stora
slottsportarne, som derefter tillslötos.
Tiden skred emellertid sin jemna gång framåt; det blef allt mörkare och
mörkare och hade snart blifvit alldeles nattsvart, om icke fullmånen då och då tittat fram
mellan de sönderbrustna skyarne, hvilka sakta seglade fram öfver himlahvalfvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
