- Project Runeberg -  Wasa-ättlingarne. Historiskt-romantiska berättelser från Erik XIV:s, Johan III:s, Sigismunds, Carl IX:s tid och Gustaf II Adolfs ungdom /
12

(1895) [MARC] Author: Wilhelm Granath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

12
»Och dock så lyckliga i hvarandras armar!”
”Aek ja!”
”Da är olycklig genom mig, Ebba!” ’ _
”Nej, lycklig!”
”Genom mig, sväfvar du i fara!”
”1 dubbel fara sväfvar du genom mig, Adolf, ty för min skull har du ådragit dig
din slägts misshag och äfven genom mig är du i fara att blifva plägad genom de ohygg-
liga tortyrinstrumenten i Smedjegården och afrättad. Det var ett djerft steg du gjorde,
då du under konung Eriks fackeldans flydde bort med mig från det lysande tåget. Gud
gifve att jag aldrig varit der ; hellre hade jng då låtit vanära mig af den förfärlige Göran
Persson, än jag skulle vilja se dig, .min älskling, i galgen för min skull.”
”Vi skola lefva lyckligt tillsammans, min Ebba.”
”Ej här i Sverige. Vi lefva här såsom på en vulkan, hvars eldgap hvilket ögon-
blick som helst kan öppna sig och förtära oss. Nej, bort från detta land, der galgar
resas i hvarje by alldeles som i konung Kristan den omildes tidy, hvarom min farfar talat
så mycket! Må vi fly med första skuta från den svenska kusten och sedan aldrig åter-
vända hit; men låtom oss handla medan tid är! Och kanske det redan är försent! Kung
Eriks, — nej Göran Perssons bödelsknektar hafva godt väderkorn, kanske de blott––––– .”
Hårda slag på qvarnhusets dörr afbröt den förklädda fliekan, som bleknande kastade
sig i den unge mannens armar och med till vansinne gränsande förfäran lyssnande till de
hårda slagen, som oupphörligt upprepades.
Petrus, som äfven blifvit obehagligt berörd af dessa dånande slag, sträckte sig
först makligt på sina säckar och gnuggade sig i ögonen, samt vände sig sedan om för
att obekymrad om oväsendet återtaga sin älsklingssysselsättning, som bestod uti att sofva.
Men då slagen på dörren oupphörligen fortsattes och slutligen äfven beledsagades af orden:
”1 konungens namn befalla vi, att porten öppnas!” så hoppade Petrus med en för honom
sällspord vighet upp ur sin bädd, svärjande mellan tänderna en mustig ed öfver sin hus-
bonde, hvilken han trodde hafva anmält honom för de kongliga knektarne, som vistades i
trakten, ty att det var knektarne, det tog Petrus då för alldeles gifvet.
Han skyndade ned för trappan och stod snart vid qvamdörren, som darrade för
de våldsamma slagen och hotade att hvarje ögonblick blifva sprängd,
Petrus skyndade att kasta af den tunga bommen, som höll dörrarne stängda och
in störtade de kongliga knektarne, ty det var verkligen dessa, som på detta sätt stört
nattron för Petrus och de två främlingarne, hvilka dvaldes i qvarnhuset.
Innan Petrus hann förhindra det, grhps han af en jernbehandskad hand i kragen
och kastades ned på golfvet.
”1 hysen två flyktingar! Eram med dem!” röt en stämma alldeles invid den
förfärade Petrus öra.”
”Nådige herr lagman; jag har ingenting gjort bara sofvit litet,” jemrade sig Petrus.
”Håll mun med ditt prat! Hvad bryr vi oss om, ifall du sofver hela dygnet om!”
skränade den stränga rösten, som genom detta yttrande föreföll Petrus särdeles välljudande.
”Får jag sofva?” frågade han darrande.
”Hvar äro flyktingarne?” frågade mannen i stället för att gifva Petrus svar
på hans fråga.
4

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:56:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hhwasaattl/0022.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free