Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
η
”Bäste Gustaf!
TMert sista bref Tar mig mycket välkommet, ehuru jag icke kan gilla alla edra
slutsatser. Edert medfödda ädelmod förleder eder i min tanke till några felaktiga^menm-
gar Jag hyser ett lika uppriktigt medlidande med Adolf Stålsköld och Ebba Ryn.ng
som ni och är lika mycket retad, som ni, öfver de obilliga och vrånga omdomena af de
personer, hviika ni nämner i ert bref; men jag kan dock icke fordoma dem; ty d» foretå
Le sjelfva, huru illa de handla. De äro uppkomlingar, som icke aro danade till den
ställning, som de nu innehafva. Det är en stor oförsigtighet, då folk af en lagre klass
gifver sina barn en uppfostran, som är vida öfver deras krets, en uppfostran hvangenom
de förvandlas till grannlåtsbodar, uppfylda med allehanda granna, men for dem odug g
saker, under det att de icke förvärfva sig någon som helst skicklighet, att gora g
med sina händer. Hjertat lemnas tomt på förnuftiga sanningar och själen blifver verkstad
för dårskap och utsväfningar. Hvart stånd bör hålla sig inom en viss grans. Det finns
intet narraktigare än att uppfostra borgerliga barn, såsom grefvar och baroner Se på
denne Göran Persson! Se på H-s hela familj! Från borgarfolk hafva de blifvit höjda
till framstående platser, men ädelheten i deras hjertan har blifvit lemnad qvar i låga
hyddan och ersatts af hårdhet och hat. De stackars vännerna, Adolf Stålsköld och Ebba
Ryning, måste hafva upplefvat underbara äfventyr. Som du minnes flydde de härifrån
under den kongliga fackeldansen. — Hvart de togo vägen, är inte godt att veta. Det
vissa är dock, att de varit i Mariefred och der tillhandlat sig manliga bondedrägter.
Sedan måtte de hafva vandrat till fots utåt Södertörn och man har ingen spaning om
dem, förrän i Mölnbo qvarn, der de arbetat hos Måns mjölnare. De utsända bödelsknek-
tarne fingo nys derom och lära hafva sökt en natt fånga dem i qvärnen. Men förgäfves.
De hade flytt. De hade kastat sig i forsen och sökt sin räddning i ån. Det måtte hafva
varit förfärliga ögonblick för de stackars flyktingarne, som helt visst skulle hafva blifvit
räddade om inte Ebba dukat under för öfveransträngningen. Hon hade förlorat sansnm-
gen och det förorsakade ett ödesdigert dröjsmål, så att Adolf måste bära sin älskade.
Han upphanns äfven af knektarne, med hviika han lär hafva börjat en förtviflad strid.
Men öfvermagten var för stor och de båda flyktingarne, ännu drypande af vatten, grepos
och fördes hit. Jag har dessa underrättelser från säkraste håll. Ack, om de goda vän-
nerna kunde räddas! Det vore en handling värd belöning. Jag får ju se eder i morgon?
Adieu så länge. Adolfine.”
*Käre Gustaf!
Eder hastiga afresa från staden satte mig i mycken oro, i anseende till eder
goda fru mors helsa, till dess att jag fick edert sista bref från Eskilstuna, hvaraf jag
finner, att min fruktan var utan grund. Som hösten är ganska vacker, så lär ni förmod-
ligen inte komma till staden förrän det blir vinter och jag nästan afundas eder eder
lyckliga landtlefnad på det vackra Långbro i en årstid, som i mitt tycke är lika behag-
lig som våren, ehuru den åstadkommer helt olika känslor. Jag anser det vara en stor
lycka, att vara uppfostrad på landet, ehuru jag nu, tillfölje af min fars ställning, måste
vistas i hufvudstaden. Men med huru stor glädje har jag inte vandrat omkring vid vårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
