- Project Runeberg -  Wasa-ättlingarne. Historiskt-romantiska berättelser från Erik XIV:s, Johan III:s, Sigismunds, Carl IX:s tid och Gustaf II Adolfs ungdom /
31

(1895) [MARC] Author: Wilhelm Granath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

31
hade då nyss kommit hem till sin faders egendom och höll på hans inrådan på att fria
till ett fruntimmer i grannskapet. Den gamle grefven lät icke märka något för sin son,
utan skref i hemlighet till fru Pepparqvist, att han icke kunde anse jungfru Anna annor-
lunda än som sin sonhustru, samt att han skulle öfvertala sin son, att med henne lagligen
fullborda sitt äktenskap med henne. Men han tilläde, att detta likväl ännu icke på någon
tid kunde låta sig göra af orsaker, som han i nästa bref ville låta henne veta. Ett sådant
svar kunde icke vara annat än ganska behagligt för fru Pepparqvist och tillika mycket
bidragande till helsans återvinnande för Anna. Den gamle grefve Stjernstråle skref derpå
till en af sina förtrogne vänner för att få närmare upplysningar om fru Pepparqvist och
om Anna Dahl. Så snart han på detta sätt fick veta, att om deras uppförande och egen-
skaper ingenting var att påminna, ville han afböja all närmare bekantskap emellan sin
son och det fruntimmer, till hvilket han nu höll på att fria. Han lät derför bjuda denna
flicka, samt hennes föräldrar med flera grannar till sig på en rådjursstek. Middagen afåts
under glam och munterhet; men vid slutet af måltiden höjde den gamle grefven sitt glas
och tilltalade sina gäster sålunda: ’Jag aflägger hos hela sällskapet min hjertliga tack-
samhet för detta angenäma besök och hoppas, att vi med lika, om icke större förnöjelse
flera gånger skola råkas, såvida jag smickrar mig med att snart få hit någon, hvilken såsom vär-
dinna i huset kan vara mig behjelplig att fägna och roa mina gäster. Nu är jag enkling och
min son är ogift, derför måste ni vara goda och låta er nöja med, hvad man i en ungkarls
hushållning kan åstadkomma. Kurt lefver i hopp, att blifva förenad med det fruntimmer,
hvarom jag nu talat och häns val gör mig en ära; ty det är allom bekant, att min son
sträfvar efter att vinna edert hjerta, jungfru Helga’ — så hette det unga fruntimret, till
hvilket grefve Kurt nu friade. — Men måhända har ni många tillbedjare jungfru? Kanske
att edert hjerta är mera böjdt till någon annan än till min son? — Derför torde ni sam-
tycka till ett förslag, som väl syftar på föräldrarnas tillfredställelse och lugn; men som
hos eder kan hafva en annan verkan. Jag vill för ingen del befordra ett giftermål, som
icke grundas på inbördes högaktning och jag hoppas, att jungfru Helga icke må försumma
detta tillfälle att uppriktigt gifva sina tankar tillkänna.’ Det unga fruntimret såg på
gref Kurt och rodnade. ’Jag kan förstå, hvad ni tänker jungfru Helga,’ sade gamle grefven,
’och jag blyges, att sätta eder i något bryderi. Det kommer nu an på Kurt att låta oss
veta, om han förut icke är på något sätt bunden, ty andra hinder kunna från hans sida
icke ega rum. Men jag fordrar, att han som hederlig karl säger oss rena sanningen och
igenom denna kärlekshandel icke uppoffrar någon annan menniskas välfärd och lugn.’ Gref
Kurt steg efter denna uppmaning af sin fader upp från stolen och gick fram till jungfru
Helga, hvars hand han fattade och kysste, sägande, att hon var den enda person, åt
hvilken han helgat sitt hjerta, visande sig ledseu öfver sin faders misstänksamma upp-
förande och nog högt drifna försigtighet. ’Jungfru Helga!’ sade den gamle grefven all-
varligt. ’Jag är öfvertygad om, att ni ursäktar mitt allvar, ehuru det icke är behagligt
för min son, om jag bevisar er, att jag genom detta uppförande endast sökar rycka en
person ur armarna på en man, som icke är värd att blifva eder gemål.’ Under det att
sällskapet med tyst häpenhet och bestörtning öfver ett sådant tal, såg på grefve Kurt,
ringde hans fader två gånger. Som detta var ett emellan honom och mig öfverenskommet
tecken, så tog jag straxt vid denna signal vid handen Anna, som jag i hemlighet fört till
stället och förde henne klädd som brud in i salen, och jag försäkrar er, min Adolfine, att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:56:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hhwasaattl/0041.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free