Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
Hur ljufligt jag hftr p& den’gungande grund
Får drömma mig bort under aftonens stund
Till framtida hopp, till min flicka!
So måne på henne, som hit du såg nyss,
Och gif henne ömt denna glödande kyss,
Som henne med dig, iag vill skicka.
Hvad der! Uppå himlen ett moln stiger opp!
— Tyst bäfvande hjerta! O, svigta ej hopp! —
En bild utaf kommande tider? —
Der kärleken råder, der glädje ock fins,
Fast himlen är mulen; — men sanningen mins:
De vexla här fröjder och strider.
Ack ja’ de vexla, dej vexla!” sade ynglingen. ”Huru hafva de icke vexlat för
mig! Hur mins jag icke friden uti barndomshemmet och drömmarna der! Huru hafva
inte dessa drömmar gäckats. Ack, mitt hem! Mitt hem! Mitt barndomshem! Hur saknar
jag icke dig, du jordens paradis, der jag har vuxit upp i frid vid modersbarm! Hvad
jag minnes dig väl du lilla fridfulla cch trefna fjäll, der far och mor leide sälla och der
barnskaran jublade kring de gamla och återgäldade dem den kärlek de slösade på sina små!
Yid källans våg,
Yid bäckens språng
Mitt hem der låg.
Yid skogens sus
Jag sjöng min sång,
Yid strömmens brus.
Jag lekte der
Så vig och yr; —
Nu slut det är,
Ack tiden flyr!
Hvart skogens träd
Der kände jag,
Hvar blomma späd]
Med ljuft behag.
Då böljan slog
Mot insjöns strand
Mitt sinne log
Fastän i brand.
Mot bergets topp,
Der jätten bor,
Med barnets hopp]
Min tanke ior.
Yid moders bröst,
På faders knä,
Man gaf mig tröst,
Mig lärde be.
O, du min sälla barndomstid!
är blott ett älskadt minne!
Nu uppå lifvets vida haf
Yågen lilla jullen|slungar,
Död är hon, mig lifvet gaf,
Hemska pröfvoblixten ljungar.
Då vågen vred sitt hvita skum
Högt mot stjernerymden stänker,
Knappt fins i hjertat då ett rum
För glädjen, som mig friden skänker!
Du flytt med barnets glädje, frid och lekar! Du
Men ack! Mitt hem, der trasten slår
Och fjäriln dricker blommans nektar,
Min tanke dig så gerna når,
Då mig på hafvet stormen jägtar!
Ack! I bekymrens bleka famn
Jag ofta, ofta gerna tänker
På dig, som glädjens frid mig skänker:
Mitt hem! Mitt barndomshem, ditt namn.”
Han satt och såg ned i vattnet; men hastigt spratt han till.
”Ha! Hvart hafva då mina tankar tagit vägen? Hem? Hem till min mor? Min
mor? Hon hvilar bland de döda! Nej bort med er I melankoliska tankar! Ut på hafvet
igen med er!
K
Hala,^hala^friskt nu bara,
Hissa seglen uti topp!
Hala! Händren icke spara,
Yinden sticker mot oss opp ! —
Se, på stranden der min flicka,
Jag digpemnarHör en^tid,
Får ej i ditt öga blicka,
Blott se oceanens strid.
Se den milda solens glitter;
Surra babordsidans skot!
Yinden uti bogen sitter;
Lyd kommando utan knot! —
Nu farväl du hulda flicka,
Kanske snart vi ses igen,
Gå på stranden, du och nicka
Gladt åt mig, din raske vän !
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
