Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
"Din välgörare! Ah! Vet, flicka! Dn gör mig lika godt, som jag dig. Du är
min enda qvinliga vän, liksom Göran Peräson är min ende manlige.”
"Hu! Den svarte, grymme mannen!"
"Ej grym; men rättvis!”
"Jag ryser vid hans åsyn.”
”Han är en trogen vän, Karin, liksom da är en trogen väninna en skyddsängel.”
”0, att jag kunde vara det!”
"Du är det! Du har fört mig från förtviflans håla till hoppets tempel!”
”Hvad menar, Eders — hm — Erik?”
”Hör på och du skall förstå mig: Jag kom i går att tänka på det menskliga
lifvets mångfaldiga olyckor; och bekymmrets blytunga fjettrar tryckte snart alla mina
känslor, så leide jag in i mina tankar. Hela den sköna skapade naturen syntes mig
likna rosen, som är ett bedrägligt förhänge för tornets oräkneliga taggar. Dagen flydde
bort på detta bekymrets klot och aftonen insvept i glömskans drägt kastade sin vallmo
ut öfver verlden och sänkte naturen i stilla slummer såsom i afton. Trött af dagens be-
svär och ledsen vid aftonens betraktelser, längtade jag att med de öfriga lefvande varel-
serna smaka den ljufliga hvila, hvarmed sömnens Gud fägnar sina tillbedjare.”
”Ni lade er alltså?”
”Ja.”
”Och somnade sött?”
"Jag somnade äfven; men så snart jag slutit ögonen till sömn, började min själ
att utöfva ett oinskränkt välde öfver mina sinnen, så att de icke förmådde resa sig upp
emot dess styrsel.”
”Ni drömde?”
"Ja, min själ påminde sig sina sist erhållna intryck och förde inbillningskraften
åter in på samma väg, som min vilja förut fått söka öfvergifva, för att gifva rum åt
kamraten.
Mig tycktes, att jag blef förd vid handen af en varelse, som nöjet icke kunde
skåda utan att förlora sin syn.”
"Jag vet, hvilken det var!” utropade Karin.
”Såå! Hvilken då?”
”Får jag säga det?”
”Ja visst!
”Göran Persson!”
”Inte ett ord om honom!”
”Se der, ni blef ond, Erik!”
”Vi tala inte mer derom. — Den skepnaden, hvarom jag talat, var inte af någon
ovanlig hvarken storlek eller litenhet. Man kunde märka, att hans person varit ett säte
för allt det som kan kallas skönt och värdigt; men nu var alltsammans förvandladt till en
vanskaplig massa. Hans kropps alla lemmar voro brutna genom olyckor; men okunniga
händer hade läkt dem samman på sådant sätt, att de kommit i förvända ställningar.”
”Hu så ohyggligt!” sade Karin.
”Ingen led var i sitt rätta skick eller sin rätta ställning.”
”Den beklagansvärde ! ” klagade tärnan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
