Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
ritade alla hålans innevånares mångfaldiga olyckor. Ett beständigt tillflöde af salta och
stelnade tårar hade förvandlat sanden till stenplattor. Väggarna bestodo af en ofantlig
flinta, som icke hade en enda skarf eller spricka, genom hvilken löftets ljusa strålar kunde
tränga sig in. Ett ständigt mörker höljde derför grottans bedröfvade innevånare. De
sågo aldrig något annat ljus än en hastigt försvinnande gnista, som de, under raseriets
häftigaste anfall med sina kedjor framtvungo ur väggarnes skarpa kanter. Men som deras
våldsamma rörelser sällan upphörde, såg man nästan beständigt skimret af en dylik be-
dröflig eld, som dock icke, emedan den slocknade lika fort, som den tändes, förmådde
hindra mörkret att herska uti denna fasans håla,”
”Erik! Erik!” klagade Karin.
”Intagen,” fortfor konungen, ”af den djupaste sorg och bedröfvelse öfver en sådan
samling af allt det, som kan kallas ohyggligt, ville jag skynda derifrån; men i samma
stund visades mig en varelse af helt annan beskaffenhet än grottans innevånare. O, min
Karin ! Det var du, som kom i min mörka stund och räddade mig från förtviflan, ty jag
var i förtviflans håla.”
”Jag?” frågade liten Karin.
”Ja, min älskling! Det var din bild som visades mig. Du kom som en mild
ängel. Ack, min Karin, jag vet, jag känner, att denna dröm har sin betydelse, jag kän-
ner att det i mina mörka stunder är du som skall bringa mig ljus.”
”Gifve Gud, att den nåden vore mig beskärd!” sade Karin Månsdotter mildt och
knäppte samman sina händer som till bön.
”Ack det var du, min Karin. Det var din bild. Den skepnaden, som kom mig
att stanna, hade ett mildt utseende såsom du, en mildhet, som liknade naturens, då den
utdelar ungdom åt våren, skönhet om sommaren, ymnighet åt hösten och njutning åt vin-
tern. Hela dess väsende var lysande och hon, nej du, min Karin, du syntes vara medel-
punkten och ursprunget till de glada strålar, som spridde sig på alla sidor.”
”Eders majestät!” sade Karin blygt.
”Hvad nu!” utropade konungen. ”Kom ihåg, att jag inte är konung för dig.”
”Förlåt mig!”
”Vid din ankomst,” fortfor konung Erik, ”blef jag lika så glad, som den genom
nattens mörker och besvär uttröttade vandringsmannen, då han får se den uppgående solen
och inte var detta underligt, då du är solen i mitt lif!”
”Erik! Erik! Mins, jag är blott en fattig soldatflicka!” sade Karin mildt.
”Du är! Hvad bryr jag mig om, hvad du är, jag vet blott, att solen i mitt lif
är du! — Jag kunde icke utan oro och förargelse se, att alla de olyckliga varelser, af
hvilka] jag omgafs, voro känslolösa för dess inflytande. Jag trodde, att din åsyn skulle
skingra förtviflans töcken och öppna deras bröst för hoppets klara strålar; men till deras
olycka och min stora förundran blef jag häruti alldeles bedragen. När du såg min ångest
och oro, gaf du mig en nådig nick, just såsom en drottning nickar åt en undersåte och
sade, att jag kunde följa dig omkring i förtviflans håla. Du gick förut och jag följde
efter. Under denna kringvandring såg jag den förförda oskulden ligga på knä och an-
ropa himmelen om nåd för den, som på det grymmaste bedragit henne genom en förstäld
kärlek, samt om ett snart slut på sitt förhatliga lif.”
”Erik!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
