Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
vore vänner eller fiender, som nalkades, sä hastade Wedel ut i sitt läger och befalde sitt
folk, att vara vaksamt och redo till strid, om så behöfdes.
Man skulle snart komma till visshet om, hvad man hade att vänta af de ankom-
mande, ty hofslagen hördes nu mycket nära och buskarne delades af de framåtilande
hästarne.
Det var spionerna, som kommo åter till lägret och mellan sig hade de en sårad
man, hvilken, då de kommo in i lägret, de handlöst släppte, så att han föll till jorden och
så stor var hans mattighet genom blodförlust och ansträngning, att han inte kunde
resa sig upp.
”Hvem är det?” frågade Wedel.
”En herreman!” svarades det.
”Det ser jag!” sade han. ”Res upp honom. Vi äro inga barbarer.”
Några danskar reste upp den sårade och buro honom längre fram i lägret.
”Ah!” utropade Wedel under skadeglädje. ”Det är Thure Bjelkesson! Nu, min
gubbe, skola vi talas vid! Det är roligt, när gamla bekanta träffas!”
Och han skrattade ett infernaliskt skratt åt detta infall.
”Hafven I varit framme vid Markaryd?” frågade Wedel.
”Ja, vi voro helt nära gården och då vi sedan vände om för att rida tillbaka,
mötte vi denne herreman och en stallknekt. Vi anade, att det var herr Thure Bjelkesson,
hvilken var på väg till sitt hem och uppmanade honom att gifva sig fången. Men det
var som att tända eld i krut; ty med ens ryckte han upp en pistol ur hölstret och gaf
eld på oss, hvarefter han och hans tjenare svängde kring sig med sina svärd, att det var
lifsfarligt att korama i närheten. Men slutligen blef tjenaren dödsskjuten och herrn der
sårad, hvarefter vi togo honom med oss hit.”
”En god fångst!” mumlade Wedel mellan tänderna.
”Hvar skola vi göra af honom?”
”Bär in honom i mitt tält och lägg honom på en halmbädd, samt laga, att han
blir förbunden.”
”Skall ske!”
”Håll noga vakt vid tältet i natt!”
”Ja, herr major!”
Wedel gick in i sitt tält gnuggande händerna af förnöjelse öfver att hafva Bjelkes-
son såsom fånge hos sig. Nu var han viss om, att utan svårighet kunna hämnas samt
kunna lägga Markaryd i aska.
Förgäfves väntade fru Sigrid, herr Thure Bjelkessons gemål, sin man tillbaka
från den resa, som han varit tvungen att företaga och hvarunder han blifvit till-
fångatagen af Wedels utskickade. I början trodde hon, att han af en eller annan orsak
blifvit fördröjd; men då dag efter dag gick tillända, så blef hon ängslig och då hon dess-
utom fick veta, att danska ströffrupper varit synliga i närheten, fruktade hon, att hennes
man fallit i danskarnes händer, hvilket, såsom vi veta, äfven var fallet,
·.♦
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
