Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
Major Wedel sjelf sårades dödligt och utandades sin sista suck under tumultet, och
denna del af Småland rensades från fiender.
Den lifdömde Thure Bjelkesson, hvars dödsdom icke hann gå i fullbordan, anförde
de modige bönderna och lade i dagen den tapperhet, som redan förut gjort hans namn
aktadt och äradt.
När allt sedan var tyst, återvände han till gården och mottogs af sin glädjedruckna
gemål, hvars mod och ståndaktighet han icke nog kunde prisa.
Fru Sigrids bragd omtalades sedan vida omkring i bygden och ryktet derom,
nådde äfven konung Erik XIV, hvilken då han fick underrättelsen om händelsen vid Mar-
karyd utropade:
”Lycklig den konung, som regerar öfver ett land, hvarest inte blott männen, utan
äfven qvinnorna hafva hjertat på rätta stället!’
KAP. 7.
Mullvadsgången under tortyrkammaren.
”Tnmskrufvar och sträckbänkar! Ah, hvilka förfärliga ord!* jemrade sig jungfru
Adolfine Oxenstjerna, gående och vridande sina händer i sin högan lotts bur uti sin faders
hus, beläget vid Svartmannagatan i Stockholm.
”Ett bref till jungfrun!” sade i detsamma en nätt och treflig kammarsnärta, som
trädde in i rummet och framlemnade ett bref,
”Från Gustaf! Just till pass! — Han vet inte han!” mumlade jungfrun.
”Är budet qvar?” frågade hon derpå hastigt.
”Ja, jungfru,” svarade kammarsnärtan. ”Hästen stampar på den stenlagda gården
— hör ni hur det dånar.”
"Det är bra! Säg till budet, att det dröjer qvar.”
”Skall ske!”
”Min Gustaf! Min Gustaf!” mumlade jungfrun.
”Befaller jungfrun något?” frågade tjensteflickan.
”Nej, intet annat än, att budet skall dröja tills jag hunnit besvara detta bref.”
”Ja, jungfru.”
Kammarjungfrun gick nu ur rummet.
”Min Gustaf!” suckade jungfrun. ”Han vet inte han, hvad hans Adolfine har
gjort till en barndomsväninnas räddning ur den förhatlige Göran Persons klor. Han vet
inte han, min Gustaf, hvad hans Adolfine skall komma att fordra af honom, hvilket prof
hon skall sätta honom på, prof på kärlek, prof på mod och förslagenhet. Han har väntat
mig till Långbro, der han nu lefver lugnt och gladt, under det att jag här har företagit
saker, för hvilka till och med en djerf man skulle kunna rygga tillbaka. Han har drömt sig
glädje och frid; men jag för in honom i strider och äfventyr. Min stackars Gustaf, Låtom
oss se, hvad han skrifver.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
