Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51
Hon befriade brefvet frän vaskupan och läste:
”Min Adolfine!
Skiften af tid och händelser verka på eder enskilda ifver som på rikets allmänna
statsförfattning. Eder bror berättade mig, att eder tillämnade resa till landet icke kan
ske, hvilket jag mycket beklagar, ty det i sig sjelft angenäma lifvet här på Långbro skulle
hafva blifvit betydligt förljufvadt genom eder närvaro. Eder muntliga helsning med eder
bror om fortsättningen af mitt ämne i sista brefvet, skall jag söka att efterkomma, ehuru
det snarare sker af lydnad för eder önskan och befallning, än af någon öfvertygelse, att
jag derutinnan eger någon större upplysning, än ni sjelf. Många menniskor äro väl, som
jag redan sagt af den beskaffenheten, att de icke haft någon känsla af det, som är skönt
uti naturen; men detta är likväl en smak, som man kan förvärfva sig och som hos upp-
odlade sinnen kan stiga till en stor höjd. Den. som vill njuta landets behagligheter i deras
vidd, bör vara alldeles fri från lastens smittor och inte en gång vara en slaf af vana vid
mer eller mindre slippriga förströelser. Den som finner ett nöje i ett tvunget och konst-
ladt lif — och jag behöfver inte för min Adolfine förklara ett sådant lifs olikhet med
lifvet på landet — kan väl betrakta naturens prakt, men hon gör det utan förtjusning och
är vid minsta vink färdig att vända sig derifrån för att fästa sin uppmärksamhet på ett
vackert lappri, som konsten frambragt. Han skall aldrig kunna känna såsom barden, som
qväder om sommaraftonen till den gamla eleen:
Du härold ifrån gamla tider,
Du sekler» bjette, stolta ek,
Du vittne till de gamla» strider
Och till Kupido» puts och lek!
Du lik en kämpe stolt dig höjer
Med dunkel krona, ärrig stam
Och mången saga ho» dig dröjer
Och minnen lefva i din famn.
Du kämpar emot vindens härar,
Du skakar trygg din gamla bark
Och luftens andar du förfärar,
Står här romantisk, fast och stark.
Du sett så sälla hjertan knyta
Förbund, du eger deras namn;
Du »ett de unga kyssar byta
Vid månens sken uti din famn.
Du kan »å många gåtor tyda,
Du känner mången hemlighet. —
Ack säg mig, ek, hur dessa lyda,
Du gamle säg mig, hvad du vet.
Förgäfve»! Du mig ej kan svara,
Hur än jag frågar! — Nå välan!
Jag är då nöjd att se dig bara
Du stolta ek, du veteran!
Jag tycker derför att våra teologer hafva ganska rätt, då de påstå, att de ogud-
aktiga icke skulle finna någon lycksalighet i himmelen, emedan de skulle med köld erfara
dess sällhet och höra de gudomliga harmonierna utan förnöjelse. Emellertid måste man
likväl inte glömma, att vi nästan oupphörligen låta förblinda oss genom vanor och efter-
dömen: att mången påstår sig beundra och älska den vackra och okonstlade naturen, fast
det endast sker af hågkomst af barndomens nöjen. På sådant sätt tror sig en stadsbo
vara älskare at lifvet på landet, derigenom att han en gång i veckan kommer utom tull-
porten. Men hvart har jag förirrat mig? Jag tror att jag börjar likna de gamla filoso-
ferna? — Bort det! Lycklig ni, min Adolfine, som icke är smittad af stora verldens för-
vända smak. Ni söker eder förnöjelse inom er sjelf och finner der ett rent ursprung till
en beständig lycksalighet. — Olyckliga äro de, som behöfva söka sin lycksalighet hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
