Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55
förvandlades deras utseende och de båda personerna förvandlades från man och qvinna till
tvänne bödelsknektar, det vill säga till detsamma som den person var, hvilken de träffade
i det omtalade huset vid Vestra långgatan.
”Är jungfrun i säkerhet?” frågade den från flicka till bödel förvandlade personen.
Den verklige bödelsknekten räckte tigande fram sin hand.
”Snikna menniska!” utropade den förklädda flickan och lade en börs i bödels-
knektens framräckta hand.
”Ja!” svarade han, sedan han vägt börsen ett ögonblick.
*Hvar är bon?”
”Hos Per i porten!”
”Än junkern?” frågade den förklädde mannen.
Bödelsknekten dröjde ett ögonblick att svara; men slutligen sade han:
”Junker Adolf Stålsköld lägges på sträckbänken i morgon, så framt inte jungfru
Ebba Ryning kan återskaffas åt prestekläppen.” *)
”0 Gud!” utropade flickan.
”Han måste bort från Smedjegården före morgonen!” sade den förklädde mannen.
”Lättare sagdt än gjordt, nådig herre!” förklarade bödeln.
”Den hemliga gången?” frågade flickan. ”Fort! Visa oss den, att vi må rädda
honom, innan det är försent.”
Bödelsknekten sträckte åter fram sin hand!
”Återigen?” frågade Adolfine Oxenstjerna, ty det var hon och den förklädde mannen
var junker Gustaf Björnram, hvilka vågade det djerfva försöket att rädda sina vänner,
Ebba Ryning och junker Adolf Stålsköld från Göran Persons klor, hvari de fastnat.
Som vi nyss erfarit hade jungfru Ryning blifvit bortförd från fängelset. Det var
Adolfine Oxenstjerna, som med guldets magt förmått detta, i det att hon hade mutat den
bödelsknekt, med hvilken hon nu talade. Det var äfven genom guldets magt hon fått reda
på, att en hemlig gång skulle finnas till Smedjegården och så stort var denna behjertade
flickas mod, att hon sjelf ville våga försöket, att åt sin barndomsväninna rädda hennes älskade.
”Återigen?” hafva vi hört henne utropa, då bödelsknekten, i stället för att svara
på hennes fråga, endast räckte fram sin hand mot henne.
Knekten svarade intet, utan höll fortfarande stillatigande sin hand framsträckt.
Några silfverdalrar föllo ned i hans hand.
Han vägde dem ett ögonblick; men tycktes icke vara belåten, emedan han fort-
farande höll sin hand framsträckt.
Återigen föllo några dalrar i hans hand, hvilken han nu drog tillbaka.
”Nå! Hemliga gången?” sporde Ådolflne åter, då hon fann, att bödelsknekten
gjorde ’min af att vara nöjd med de penningar, han fått.
”Här!” sade knekten och tryckte på en fjäder, hvarvid en förut osedd dörr
sprang upp.
En mörk gång visade sig för de båda förklädda.
"Hu så mörkt!” utropade Adolfine.
”Bär denna gång till Smedjegården?” frågade Björnram.
*) Ett öknamn, hyarmed GÖran Pereson benämndes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
