Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
η
”Belangande den menige man, som ännu igenlefver i Bleking, sä vill Kongl. ma-
jestät, att alla skola sammankallas så väl från öarna, som från fasta landet, från svenska
gränsen intill Sölvitsborg, under föregifvande, att de skola svärja trohetsed och så snart
man hafver dem samlade i en hop, både manfolk och qvinnor och barn till en två eller
tre tusen, skall man försända dem allesamman landvägen till Kalmar och derifrån med
skutor och båtar till Stockholm; men hvar de icke komma tillstädes med qvinnor, barn
och tjenstefolk, då skall man låta hänga, bränna och ihjälslå allt för fot i hela Bleking,
förthy det är bättre att hafva ett öde än ett fiendeland.”
Man måste rysa, då man läser denna förordning och man kan icke annat än
beklaga, att en svensk konung och dertill kung Göstas äldste son kunnat utfärda en sådan
grym ordres.
Enligt ett annat kongligt bref gifves tillkänna, att i December månad samma år
endast några få bönder funnos qvar i Blekinge Och att konungen önskade svenskt folk i
denna provins. I anledning deraf uppmanades smålandsbönderna genom detta bref att
ilytta till Blekinge och der taga sig hemman, hvilka skulle vara och förblifva deras egendom.
Lika mycket som svenskarne föröfvade grymheter, lika mycket betalade danskarne
med samma mynt och hela kriget blef på detta sätt endast grymhet fogad till grymhet,
någon gång skiljda åt af en ädel och ridderlig handling.
Då Bohus skuile stormas af trupper under Per Brahes befäl nekade knektarne att
löpa till storms. Förbittrad deröfver befalde konungen, att soldaterna skulle föras öfver
på en holme och der lemnas utan lifsmedel, till dess att de blifvit spaka. Brahe å sin
sida nekade att utföra denna grymma handling, hvilket gjorde, att han genast blef afsatt
från sitt befäl. Detta afsked skedde enligt ett kongligt bref, hvari konungen skref föl-
jande motiv: ”Efter det vi förnimme, att I icke hafve lust och vilja att bedrifva något,
det berömligt är.”
Det största fältslaget under detta krig stod vid Axtorna, hvarest de svenska trup-
perna blefvo i grund slagna. Detta berodde derpå, att de af konungen lejda tyska knek-
tarne vägrade att strida. Hela den svenska hären upplöste sig i vild flykt. Den ridder-
lige Nils Sture var med i detta slag och flydde äfven han; men den fana han bai, ref
han från stången och stoppade på sig, på det att den icke skulle falla i fiendehand.
Denne Nils Sture fick skulden för nederlaget och stämplades såsom förrädare och
detta i sin tur var orsaken till konung Eriks olyckor.
Nils Sture var äldst af fjorton barn till Svante Sture och Märtha Lejonhufvud.
Han var en skön och ridderlig man med ljust hår och hade åtnjutit en särdeles
god uppfostran, samt var allmänt aktad och älskad.
Sturarne, Sveriges förnämsta slägt, näst konungafamiljen, hade i början af konung
Eriks regering stått högt i konungens ynnest, men de kunde icke förblifva der. Största
orsaken dertill var konung Eriks misstänksamhet och hans astrologiska observationer. Han
hade genom dessa kommit till den slutsats, att en man med ljust hår skulle beröfva honom
tronen och derför hade hans misstankar fallit på Nils Sture och hertig Johan, hvilka båda
voro ljushåriga.
När det omtalades, att Nils Sture varit skulden till nederlaget vid Axtorna, npp-
flammade konungens misstankar mot herr Nils och dessa underblåstes på det omsorgsful-
laste af Göran Persson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
