Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
Nörrbyhus, hvilka båda gårdar ligga invid den natursköna sjön Roxen. Norrbyhus var
ett gammalt wasagods och tillhörde på 1400-talet Erik Carlsson Wasa, hvaremot den ståt-
liga byggnaden vid Kungsbro ftr uppbygd af biskop Henricus Tidemanni.
Men ingenting hjelpte. Tiden gick och hertigens bröder stredo med hvarandra,
svenska jorden suddlades med blod från dess ädlaste söners hjertan och konungablod ut-
tappadt af broderhand flöt äfven; men hertig Magnus lyssnade tillihafsfruns sorger och
log och sörjde i frid och stillhet utan att bekymra sig om, hvad som försiggick omkring
honom och — lyckligt för honom — utan att förstå det.
Under en af sina vistelser på Kungsbro, trodde man, att en förändring till det
bättre inträdt hos honom, emedan han förklarade, att hafsfrun sjunkit i djupet och icke
mer hördes af. Hans omgifning gladdes mycket åt denna skenbara förbättring, men måste
inom kort åter begråta den svagsintes fantasier, då han omtalade, att, i stället för hafs-
frun, en elfjungfru nu visade sig för honom och lockade honom till sig, bjudande honom
en kostbar klädning, en värja på femton guldringar och ett skepp med femton guldflaggor.
Denna elfjungfru hade en natt lockat honom och han hade varit nära att fly ut till henne
i vågorna, då helt hastigt morgonrodnaden upplyste nejden och visade hertigen, att elf-
jungfrun var ett otäckt bergtroll, hvilket ingaf honom afsky och folkvisan låter honom i
det ögonblicket utropa:
”Om I vore en jungfru, som andra månd© Tara, Om ej min lycka kar varit så god,
Visst skulle jagjjeder trolotra, Att kanen slagit ut sina vingar,
Men I ären det värsta bergstroll, Så har jag fått sofva i berget blå
Som uti skogen månd’ sofva. — Ibland de elfva bergaqvinnor.
I sägenjy~nejj^utan ja, .ja! I sägen ej nej, utan ja, ja!”
Blott en gång har hertig Magnus uppträdt med en skrifvelse, som blifvit lemnad
åt efterverlden, det var i början af den tid, då fejd mellan konung Erik och hertig Johan
utbröt och derom talas i nästa berättelse. Annars var han som död för verlden, dyr-
kande sin hafsfru, som han dock fruktade såsom ett troll och slutligen afled han lugnt
och stilla i Gustaf Banérs armar på Kungsbro gård. I sista ögonblicket skingrades dim-
morna i hans själ och kyrkoherden i Vreta, mäster Staffan, kunde bereda honom till döden
och låta honom anamma Herrans heliga nattvard. Han dog den 20 Juni 1595 och be-
grofs i Wadstena kyrka, der en stor grafsten med hertigens bild i kroppsstorlek upprestes
öfver honom vid Herrans bord, bredvid den ädla drottning Filippas grafsten, som tram-
pas under vandrarens fötter.
En gång lär hertig Magnus haft ett kort kärleksförhållande, hvilket är bevaradt
uti en af våra svenska folkvisor: Stolts Hilla, som följer härnedan, på det att hertigens
korta historia måtte blifva fullständig:
Hilla lilla sitter i kammaren sin — Drottningen slog Hilla på blekblommand’ kind,
Ingen vet min sorg, utan Gud — Så blodet det stank på skarlakanet fint.
Hon fäller så mången tår uppå kind. —
Den lefver aldrig till, som jag kan klaga mina sorger.
”Nådiga drottning, I slån mig ej så hårdt!
Jag är en konungs dotter såväl som bennes nåd.”
Brådt kom bud för drottningen in:
Stolts Hilla lilla yr så vildt i sömnen sin
Drottningen axlade kappan på,
Så månde bon sig till stolts Hilla lilla gå.
Hilla lilla klappar på byendet blå:
”Ooh lyster det^min dotter att bvila bäruppå!
Ψ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
