Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87
var enkeman, blifvit mördad i sitt hem, troligen pä Göran Perssons befallning. — Stackars
flicka ! Hon hade sändt en helsning till sin far, att hon flydde ur riket för att slippa för-
följelse och bedit honom hafva öfverseende med henne, samt att han icke skulle tro henne
om något ondt. Denna helsning hann aldrig fram till fadern, hvilken i stället frän de för-
klarades boningar fick skåda ned på sin dotters oskuld.
Kort efter jungfru Rynings ankomst ombord på skutan, lyftes ankaret och seglen
hissades. Skutan vände aktern mot staden och styrde kosan utåt sjön, gled i sakta mak
förbi Waldemarsön och så vidare allt längre och längre bort från Stockholm, under det
att de båda älskande, slutna tätt intill hvarandra, stodo i aktern och blickade med oro
tillbaka för att se, om de skulle blifva förföljda.
De tycktes hafva lyckan med sig och de prisade Försynen, som bistod dem.
Allt längre och längre gled skutan för en sakta bris, allt längre och längre gled
dagens stjerna ned på himlafästet, allt större och större blefvo fjärdarne och slutligen
hade man hunnit ut till hafsbandet, utan att ännu någon förföljare synts till. Aftonen
sänkte sig ned öfver vatten och land och månen sam i silfverskyn och lyste öfver vägen,
hvilken plöjdes af skutans kraftfulla bog.
Fulla af förtröstan och tacksamhet för den underbara räddningen föllo de båda
älskande ned på sina knän, lofvande och prisande Gud, samt omvexlande högt bedjande
för sitt framtida väl:
"Nådig är du, Herre, Herre,” bad jungfru Ryning, ”som bedröfvar och åter för-
barmar Dig, efter Din stora mildhet. Vi voro i olycka och förföljda och ropade till Dig
och Du hjelpte oss utur vår nöd; och allt detta af Din blotta nåd och faderliga godhet.
Derföre vilja vi lofva Dig i all tid och Ditt lof skall städse vara på våra läppar. Våra
själar skola berömma sig af Dig. O, Herre, vår salighets Gud, omfatta oss fortfarande
med Din nåd, att vi hädanefter må älska Dig öfver allting och vår nästa såsom oss sjelfva,
och i denna kärlek beständiga blifva intill ändan, samt slutligen saligt skiljas hädan och
med alla utvalda fullfölja Ditt lof i evighet."
Stålsköld fortsatte:
"Allsmägtige Gud och milde fader, som hafver skapat himmel, jord, land och haf
och lärt menniskorna, huru de skola kunna färdas öfver vattnen! I Ditt heliga namn
företaga vi denna färd på vågen. Herre Jesu, blif äfven Du ombord med oss! Afvänd
allt, som kan vara oss ogynsamt och benåda oss med ett önskeligt väder, bevara både
folk och fartyg, förläna oss krafter att utstå mötande besvärligheter och faror och låt oss
helbregda uppnå hamnen. O, Gud, du helige ande! Lär oss troget bedja och med ett
stadigt hopp hålla oss till Gud allena, hvilkens allmagt och försyn oss förer öfver de bru-
sande vågorna. O, Gud, du heliga treenighet! Var vår hjelp och vårt bistånd! Dig vilja
vi lofva i all evighet.”
"Ack, Herre, Herre!” fortfor jungfru Ebba. ”Här färdas vi på en svag farkost,
hvilken lätteligen kan förstöras. Vi sväfva mellan himmelen och hafvets afgrund och
mellan oss och döden är allenast en tunn planka. Men Du är allsmägtig; Du kan gifva
vårt fartyg styrka och genom ett så ringa medel förhjelpa oss till land. Utbred Din stora
barmhertighet öfver oss, förläna oss tjenlig väderlek, gif godt förstånd, helsa och krafter
åt dem, som skola styra skutan. Afvänd nådeligen allt, som kan vara oss hinderligt och
låt oss undvika all fara. Gif oss, barmhertige Gud, bönens ande, att så hjertligt anropa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
