Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
På detta hårda sätt bortvisad och såsom varande alldeles okänd i orten, utan
minsta hopp om räddning och tröst, beslöt han sig för att gå till sin forne husbonde och
af honom söka hjelp i nöden.
Men äfven detta hopp slog fel. ’ 4 .... ., .. .,
Den förut så rike magasinsegaren hade genom dera stora förluster blifvit försatt
i sådana omständigheter, att han hade öfvergifvit alla sina afiärer och flyttat bort till en
aflägsen del af hertigdömet Wallis.
Sedan Randolph således förgäfves försökt alla utvägar for att mildra sitt hårda
öde och icke hade något hopp om att få en syssla, hvarigenom han kunde förtjena fodan,
var ingenting för honom öfrigt med undantag af tiggaistafven.
Han beslöt då att försöka, om han ej på landsbygden skulle finna större varkun-
samhet, än han funnit i städerna och vandrade derför åstad så långt, att han kom till
Det var nu iidet långt in på hösten. Dagen var förbi och natten var kall och
regnig. Han var nu midt ute på enlång hed och slet mycket ondt både af kold, hunger
och trötthet.Plötsligen fick han höra bullret af en vagn, som nalkades.^ Han skyndade
sig fram för att tigga om en allmosa; men då han fick se, att det endast var ett frun-
timmer, som åkte i vagnen, så ändrade han sitt beslut och framstälde sin begäran med
en hotande röst. ,
Den åkande damen blef förskräckt oeh skänkte honom några guldmynt, samt erbjöd
honom äfven några af sina ringar, som hon hade på fingrarne. Ringarne tog han likväl
inte emot, utan tillsade kusken, som var en helt ung gosse, att köra sin väg.
Han steg derpå afsides frånvägen, men fann sig snart vara förföljd af två karlar
till häst. Han såg sig ingen möjlighet att komma undan eller att göra något nämnvärdt
motstånd, hvarför han gaf sig fången. , . ’ . , . ,
Den åkande, som han hade skrämt, och hvilken af rädsla gifvit honom så mycket
penningar, var ett förnämt fruntimmer, som var på väg till London för att der tillbringa
vintern. Hennes betjening hade råkat att vara för långt efter vagnen för att kunna hindra
bettlarens djerfhet; men de kommo strax derefter fram till vagnen och fingo hora, hvad
som passerat, hvarför de genast redo tillbaka och tillfångatogo Randolph, såsom forut
är sagdt. , , ,
Men det är ingenting vidare behagligt att länge uppehålla sig med denna delen
af den olycklige Henrys öden. Jag vill derför endast nämna, att han blef arresterad,
stäld inför rätta oeh dömd till en neslig död.
Men som det var hans första brott och flera bevekande omständigheter kommo i
dagen, så ändrades domen och efter en skarp varning släpptes han lös. Han hade fått nåd.
Hans tillstånd var nu ännu olyckligare än någonsin förut. Han var inte allenast
i brist på lifsuppebälle, utan han plågades äfven af förebråelser och samvetsqval.
Under dessa mörka stunder råkade han på en af sina vandringar att möta en a
sina forna kamrater vid flottan, hvilken (kamrat) genom en slägtings död hade kommit till
välstånd, emedan han fått ärfva en liten jordegendom. Denne man var god och adelsm-
nad och han afhörde med tålamod Randolphs berättelse om sina olyckor och han före-
brådde honom inte hans brott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
