Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Förlåt mig,” svarade han, ”förlåt en olycklig, som är nog svag och eländig att
afundas sin välgörare. — Men det var endast af svaghet, endast en öfvergående känsla.
Skulle jag visa afund mot dig, som vill rädda mig ur nöd och draga upp mig ur det djup
af elände, hvari jag sjunkit? Nej! — Men hör mig och du skall förstå mig.
Han tystnade några ögonblick.
— ”Tala, min vän!” uppmanade honom Wilkins.
”Jag har äfven varit välsignad med en dotter,” sade Randolph, ”en dotter, hvil-
ken lagt sina småtarmar om min hals, såsom jag nyss såg din dotter göra åt dig. Jag
hoppas, att hon nu är en innevånare i de himmelska boningarna.”
Wilkins tryckte hans hand.
”Jag har,” fortsatte Randolph, ”genom motgångar låtit förleda mig till brott; men
jag lefver ännu för att erkänna Guds barmhertighet. Mitt stackars barn säges äfven hafva
felat om dygdens väg; men den Gud, som låtit henne se en olycklig far slitas ur hennes
späda armar och en tröstlös mor dö, har visserligen tagit deras beklagansvärda barn till
gjgt _ När jag nu såg din dotter komma ut mot dig och sluta dig i sina armar, svind-
lade det för mina ögon och jag förlorade af sorg och afund min sans.”
Wilkins bief af denna bekännelse så rörd, att han på en stund inte kunde svara
något. Men hans utseende visade hvad han kände för sin vän. Slutligen klappade han
sin vän på axeln och sade:
”Olycklige man! I denna hamnen skall du lefva trygg. Olyckans stormar hafva
rasat öfver ditt hufvud; men orkanerna hafva nu mojnat af, derföre bör du gifva dig till
freds. Jag är en enkel man och jag kan inte taja många granna och tröstande ord, men
genom mitt uppförande mot dig skall du vinna mera tröst än genom långa predikningar.
— Kom,” fortsatte han, ”kom, låtom oss gå in till min hustru, hennes sällskap skall nog
muntra upp dig. Hon skall taga vara på dig och lära dig att glömma, hvad som varit.
Den, som har ett så godt hjerta som hon, kan inte annat än vara glad, munter och för-
nöjd. Hon har lärt mig att frukta Gud, utan henne vore jag inte, hvad jag nu är och
utan henne hade jag aldrig vetat af den glädje, som jag nu känner, sedan hon lärt mig
att bjuda till att lefva som en kristen egnar och anstår.”
Han förde sin vän in i sin boning.
Randolph fick genom umgänget med Wilkins hustru röna sanningen af, hvad hen-
nes man sagt.
Hennes seder voro milda och hennes bjerta styrdes genom de helga bud, som
innefattas i den bok, som med rätta kallas böckernas bok, hvilken hon ofta läste. Ran-
dolph hemtade äfven balsam för sina sår ur samma källa och lärde derigenom att rätt
känna Guds godhet.
Efter några månaders förlopp nödgades Wilkins att lemna hemmet på en veckas
tid. Han måste besöka en plats, som var belägen 50 engelska mil från hans bostad. Han
tillbjöd Randolph, att göra honom sällskap i hopp om att genom resans förströelse kunna
förbättra hans helsa, hvilken icke var, som den borde vara.
Randolph tackade för anbudet och följde med.
Resan gick lyckligt ända till dess de hunnit så långt, att de endast hade fem mil
qvar att tillryggalägga för att komma till målet för sin färd. Men då insjuknade Ran-
dolph så hastigt och illa, att de nödgades att stanna på ett värdshus och då Randolph
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
