Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
kände sig alltför svag, för att den påföljande dagen kunna fortsätta resan, bad han att få
vara qvar på värdshuset, till dess att Wilkins kom tillbaka, då han hoppades, att han
skulle kunna följa med hem.
Som Wilkins’ ärende var mycket angeläget och fordrade skyndsamhet, så var han
tvungen att, emot sin vilja, lemna Randolph qvar. Men före sin afresa ålade han vär-
den på det allvarligaste att sköta om sjuklingen med all möjlig ömhet och ätt skaffa ho-
nom allt det biträde, som hans sjukdom kunde fordra.
; Randolph bief straxt nedbäddad i en varm säng och fick äfven all erforderlig
uppassning.
Ett medikament, som han tog in, då han lade sig, hade så god verkan, att han
dagen derpå kunde stiga upp och fram på eftermiddagen, som var mycket vacker, mådde
han så väl, att han tyckte sig kunna fortsätta resan på egen hand och gladde sig åt
den öfverraskning, som han skulle bereda sin vän, då han skulle komma för att upp-
söka honom.
Han lemnade alltså värdshuset och gick en mil utan svårighet.
Den nedgående solen gjorde aftonen så behaglig, att han dérigenom kände sig
manad att gå en mil till. Men detta var mer, än hans krafter tilläto. Han blef för ut-
tröttad och fattades af en svindel, hvaraf han på sista tiden ofta led, samt föll omkull
på marken.
Till all lycka råkade tvänne betjenter i tjenst hos en lady Middleton, hvilken bodde
der straxt bredvid, att passera samma väg. De skyndade att komma honom till hjelp.
Men den stackars Randolph förmådde inte svara på deras frågor, hvarför de buro honom
till gården, hvarest han blef föremål för all den godhet och omvårdnad, som hans belä-
genhet kunde fordra.
När han kom till sans, blickade han sig förundrad omkring och kände inte igen
sig, hvilket äfven var helt naturligt, samt förundrade sig, huru han kommit dit, der han
var, samt undrade, livar han kunde vara.
En äldre man, doktor Spencer, lady Middletons läkare stod lutad öfver honom och
kände på hans puls.
”Säg mig, värdaste herre,” sade Randolph, ”hvem det är, jag har att tacka för
frälsningen af ett lif, som varit föremål för många olyckor ; men hvilket försynen ännu af
nåd täckts uppehålla?
Doktor Spencer märkte, att hans sinnen voro i stor oro. Han bad .honom derför
att hålla sig stilla och lofvade att komma ännu en gång till honom samma afton och äfven
följande morgon.
”Gif er emellertid tillfreds, min käre vän,” sade den hederlige doktorn. ”Ni är i
ett hus, der alla vilja eder väl. Lady Middleton, som rår om denna egendom, skall nog
sjelf besöka eder; men nu har hon något vigtigt att tala med sin kommissionär om sir
Charles Middletons affärer. Ack, min vän! Tro inte, att ni är den enda som lider här i
huset. Nej! Detta hus var för några månader sedan ett glädjens hof; men nu är det
förvandladt till ett sorgens hemvist, emedan dess herre och égaré är död. Han var en
ädel man och sörjes nu som en fader af alla sina underhafvande och af sin efterlemnade
gemål. — Men mera härom i afton, då jag hoppas att ni är bättre. Jag är sjelf en man,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
