Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
too
som gått igenom många olyckor och som derigenom lått lära mig att ömma för den lidande
menskligheten.”
Härpå gick han ut och Randolph lutade sitt hufvud mot den mjuka dunkudden,
samt föll i sömn.
Följande morgon besökte doktor Spencer åter sin patient, samt fann honom då
vid full sans, ehuru mycket svag.
Den hederlige gamle läkaren satte sig bredvid sängen och sedan han undersökt
honom, sade han:
"Säg mig, min vän, om ni har någon slägting eller bekant, som ni önskar se?
Låt inte denna fråga oroa er. Eder sjukdom är af sådan beskaffenhet, att mitt hopp om
utgången deraf är blandad med någon ovisshet. Jag gjorde derför emot mitt samvetes
bud, om jag inte påminde eder om, att man bör vara beredd på, hvad som kan hända.”
Randolph fattade doktor Spencers hand och ropade med mycket eftertryck:
"Ack, min herre, jag har egt anhöriga, men jag har med grymhet blifvit sliten
ur deras armar och nöden har drifvit mig till öfverträdelser! Mina anhöriga äro bort-
gångna till det oförgängliga hemvist, der jag hoppas få möta dem, och mina brott, hoppas
jag, äro utplånade genom den försoning, till hvilken jag tagit min tillflykt.”
Han gick i korthet igenom sin olyckliga lefnadshistoria, till hvilken doktor Spen-
cer med tålamod och medlidande lyssnade.
Doktorn förmanade honom, att så mycket som möjligt stilla sina upprörda sinnen
och åtog sig att underrätta Wilkins’ hus om hans tillstånd, samt att låta bud afgå till
värdshuset, der Randolph skiljs från Wilkins, på det att denne vid återkomsten dit genast’
skulle få reda på sin väns öde, samt hvarest han var att finna.
Men allt detta var förgäfves, ty innan solen gick ned. blef Randolph befriad från
sina olyckor och sina lidanden.
Så snart doktor Spencer besökt Randolph gick han i författning om, att de ut-
lofvade buden blefvo afsända och derefter gick han upp till lady Middleton och omtalade
för henne, hvad som händt och hvad som blifvit gjordt, samt började att för henne rela-
tera den lefnadshistoria, som Randolph berättat för honom. Men då han kom till berät-
telsen om Randolphs många och hårda motgångar, gaf ladyn till ett rop, fick konvulsioner
och föll liksom liflös ned från stolen i golfvet.
Doktor Spencer ville inte göra något alarm i huset, utan sökte att i tysthet bjelpa
henne från detta svåra anfall.
Hon vaknade slutligen upp och såg sig omkring med oroliga och brinnande blickar,
liksom om hon hade haft en svår dröm, hvarifrån hon hastigt blifvit uppväckt. Men
hastigt klarnade blickarna och hon fattade doktorn i armen samt utropade:
”Hvar är han? Hvar är min far?
”Eder far?” frågade doktorn förvånad.
”Ja, min far! Men uppehåll mig inte, utan för mig till honom!”
Doktor Spencer förmådde knappast att uthärda verkningen af en så olörmodad
och vigtig upptäckt. Ändtligen hemtade han sig från sin förvåning och sade med all-
varlig stämma:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
