Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tillät en gammal man, att gifva eder, min fru, ett råd, hur ni bör uppträda in-
för sjuklingen vid ett tillfälle, som detta, hvilket fordrar en fullkomlig utöfning af all den
styrka, ni eger,”
”Tala!” befalde ladyn.
Om ni,” fortfor doktorn, ”är mån om att bibehålla eder far vid lifvet, så måste
ni lägga band på eder hetta och otålighet. Jag smickrar mig med, min fru, att ni i
anseende till min ålder och min beständiga vördnad och tillgifvenhet för eder person och
hela edert hus inte onådigt upptager min uppriktighet.”
Ladyn böjde på hufvudet, hvilken rörelse betydde, att hon tillräckligt uppskattade
doktorn för att gilla hans uppträdande och lyssna till hans råd.
”Jag skall straxt gå,” fortfor doktorn, sedan han vördnadsfullt bugat sig för ladyn,
’till eder återfunne fader och förbereda honom, så att ban utan fara för för häftig upp-
skakning kan mottaga sin af honom såsom död begråtna dotter.”
Han inväntade icke något svar härpå utan gick genast ut och begaf sig till
sin patient.
”Min käre vän,” sade han till Randolph, ”edert öde har visserligen varit gan-
ska svårt.”
”Ja, doktor,” svarade den sjuke.
”Men,” fortfor doktorn, ”då ni kastar en blick tillbaka på edert förflutna lif och
på alla edra olyckor, skall ni dock kunna påminna eder många prof på försynens nåd
och barmhertighet, hvilka böra uppfylla edert hjerta med den varmaste tacksamhet och
erkänsla,”
”Ja," svarade Randolph.
”Denna försynens nåd,” fortsatte doktorn, ”är ännu inte uttömd.”
”Tror ni det?”
”Ja, jag icke blott tror, jag vet det.”
”Välsignad vare ni, om ni talar sannt,” hviskade sjuklingen.
"Försynen,” sade doktor Spencer, ”har genom sina dolda vägar lagt i min magt
att meddela er en glädje och tröst, som ni inte kunnat vänta och som ni med tacksamhet
och stilla sinne bör antaga.”
Randolph såg frågande på honom, men svarade intet.
Doktorn fortfor efter en kort stunds uppehåll:
”Edert förlorade barn lefver ännu.”
”Talar ni sanning, doktor!” utropade Randolph och satte sig hastigt upp i sängen.
”Stilla, stilla!” förmanade läkaren, ”Kom i håg, hvad jag sade: Med stilla sinne
skulle ni taga emot denna underrättelse om försynens synnerliga nåd.”
Randolph lät sitt hufvud sjunka tillbaka mot hufvudgärden, under det att han
hviskade:
”Lefver min stackars Harriet?”
Ja,” svarade doktorn, ”hon lefver och hon har icke, såsom ni trott, afvikit från
oskuldens och dygdens väg. Hon är inte heller längre härifrån, än att hon om en liten
stund kan omfamna sin far för att undfå hans välsignelse.”
Härpå tystnade doktor Spencer och afvaktade svar från sin patient.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
